Det är otroligt hur många som helt plötsligt finns där när någon dör. Jag har varit med om det några gånger. Människor jag inte ens känner erbjuder sin hjälp och "det är bara att säga till om det är något jag kan göra".  Och "jag finns här." Men när man verkligen behöver någon? Var finns alla? Jag måste medge, jag har varit extremt dålig på att be om hjälp. Jag har inte klarat av att ta hjälp, för jag har inte kunnat möta det svåra. 

 

Jag tror att jag har två vänner. Varav den ena bor 60 mil bort.Jag vet inte hur det gick till, om jag är en oerhört frånstötande människa eller om jag är associal. Jag vet inte vad eller hur man gör något åt den saken. Visst finns det fler i mitt liv, men vem klassar man som en vän? Någon jag litar på och kan höra av mig till om sånt här? Två. 

 

Jag har haft en extremt dålig period nu en månad eller två. Varit väldigt ledsen, mått väldigt väldigt dåligt vissa dagar. Och jag kan inte svara på varför. Jag tror att det är en kombination av att jag inte mår bra på jobbet, att jag inte når mina privata livsdrömmar och mål och att jag inte har några vänner. (Alla dödsfall och katastrofer inom familjen kan ju ha en liten inverkan de också (ironi)).Det enda som egentligen är riktigt bra i mitt liv är mitt kärleksliv, thank goodness for that! 

 

Som sagt, jag har varit extremt dålig på att ta hjälp tidigare under mina kriser. Nu har jag mått väldigt bra i typ ett halvårs tid eller något sådant. Men sedan kom detta bakslag, och något måste ha hänt med mig för jag kände helt plötsligt att jag vill ha hjälp, jag vill inte sitta här och må skit ensam. Jag vill släppa in någon. Inte en psykolog, möjligtvis det också senare, men nu vill och behöver jag ha hjälp av en vän. Så jag försöker under cirka en veckas tid förklara för min bästa vän att jag mår sjukt dåligt, men det budskapet verkar inte komma fram. Hon har som vanligt sjukt mycket annat för sig, så jag låter det vara. Tills det når en kulmen, en dag när jag känner att allting är så jävla hopplöst, jag orkar inte må såhär. Så jag ringer henne och förklarar det, ordagrant. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Du måste hjälpa mig. "Jo jag gör 'det här' och sen ska jag göra 'det där'. Du kan ju komma dit om du vill. Du behöver proffessionell hjälp." Typ.

 

Jag har alltid funnits där när hon rasat, och hjälpt henne upp. Oavsett att jag haft mina egna problem. Jag har släppt annat och gjort allt jag kunnat. Och så när jag behöver, finns det inte tid. Det leder till en diskussion, och vi kommer ingen vart. Det händer igen. Och jag känner mig så jävla bortglömd. Så jävla ensam. Och helt plötsligt handlar sorgen om detta. Att jag inte har någon. Att den som jag verkligen trodde att jag kunde lita på inte finns där. Jag gjorde statusuppdateringen "trasig" på facebook. Patetiskt, Som en deppig tonåring som söker uppmärksamhet. Oj vad jag skäms. Och en person hörde av sig. En. 

 

Hur gör man? Hur förbättrar man sitt sociala liv? Är det verkligen det jag behöver göra, eller har det här en annan grund? Hur hanterar man känslan av att känna sig övergiven och totalt fucked over av någon man älskar, när denne påstår att det inte är sant? Hur ber man om hjälp? Och vem ber man om hjälp? 

 

 

 

 

 

 

 

Hej!

 

Jag har startat upp den här bloggen för att använda den som ett verktyg. Framförallt vill jag dokumentera det fina som händer här i livet i text och bild, som resor, speciella happenings eller underbara vardagskvällar i soffan när man bara känner att livet är bra gött. Det vill jag dokumentera för att kunna ta upp min blogg och titta på det fina, fantastiska livet ger när jag glömmer bort det. Det andra jag vill skriva om är mina stora sorger. En chans att kunna bearbeta, när jag känner att jag behöver. Välkommen!