Det här med hjärtekross alltså. Jag saknar min bästa vän så det värker ända in i märgen. Hur kan det göra så ont? 

Det har gått typ ett år och två månader nu och jag tänker fortfarande på henne varenda jäkla dag och jag kan bara inte släppa tanken på att vi ska hitta tillbaka till varandra. Fast jag har gått igenom hela jäkla känsloregistret och varit oerhört arg och besviken, helt fruktansvärt avgrundsdjupt utsiktslöst asledsen, försökt hata henne för det hon gjort och så vidare, så är sanningen fortfarande att jag saknar henne så förbaskat mycket och bara vill ha tillbaka min soulmate och bästa vän. 

 

Jag har gått i terapi i ett halvår för att bearbeta att hon lämnade mig, och andra saker också såklart. Och jag har lärt mig att hantera det, att leva och vara lyckligare än jag någonsin varit (sen mamma fick bröstcancer 2008 i allafall). Jag kan leva utan henne, men jag vill inte, inte, inte. 

 

Folk säger till mig att det är sånt här som händer - man tappar vänner. Det händer många att man blir lämnad när man mår som sämst. Men för mig är det fortfarande ofattbart. För mig var vår vänskap något djupare. Vi delade allt. Det kommer aldrig att vara över för mig. Jag kommer aldrig att komma över det här. Jag bara känner innerst inne att vår historia inte är färdigskriven. Jag hoppas att jag har rätt. 

 

Nu har något fantastiskt hänt i hennes liv, hon ska ha en bebis i vår. Och det är något som vi båda drömt om, och alltid pratat om. Framtiden, när vi får barn. Att vi måste bli gravida samtidigt, vara mammalediga samtidigt. Och nu går hon vidare i livet, lever ett liv som jag inte är en del av. Hon gör allt det här utan mig, det vi alltid sagt att vi ska dela. Och även fast jag vill vara så glad för hennes skull och en liten del av mig är det också, så skulle jag ljuga för mig själv om jag sa att jag inte är helt förkrossad över att jag inte finns i hennes liv och får dela det här med henne.

 

Innan jag fick veta det här kände jag att jag hade kommit långt, jag behövde inte henne i mitt liv även om jag inte ville leva utan henne. Jag hade kommit långt. När jag fick veta var det som att ett svart hål uppstod inom mig och slukade allt, hela jag vändes ut och in av smärtan, den bittra sanningen sköljde över mig som en tsunamivåg med full kraft. Jag är inte en del av hennes liv. Hon vill inte ha mig i sitt liv. Hon går vidare i livet utan mig. Allt vi skulle göra tillsammans, vill hon göra utan mig. Jag betyder ingenting. Jag är ingenting. Vi är ingenting för det finns inget vi. 

 

 

Någon som är så full av liv kan aldrig dö. Ofelia, det är bara ditt nästa ävenyr. Vi ses snart igen. ♥

 

Igår fick Ofelia gå till de evigt gröna ängarna. Sorgen går i vågor - och just nu är den oehört kraftfull och det gör så fruktansvärt ont. Vi älskar ju henne och hon är en så stor del av vår familj - ingenting blir någonsin detsamma igen. Ofelia - tomrummet du lämnar efer dig är enormt. Mamma har nog väntat på dig, nu får ni vara tillsammans igen. Unika, underbara, vackra vita. Ingen annan är som du. ♥

Det snurrar på, utan stopp. Bästa vännen har fortfarande inte hört av sig, det har alltså gått typ fem veckor. Tror knappt att det är sant. För övrigt känns det bara som att jag har för mycket att hantera - klarar inte av det. Och det här var droppen som fick bägaren att rinna över, eller egentligen är det en hel bägare i sig. 

 

Positivt: jag har fått en ny tjänst. Det är helt fantastiskt, exakt det jag velat ha väldigt länge. Det känns underbart, och jag är hur glad som helst över det. Ändå kan jag inte glädjas fullt ut eftersom jag är så fruktansvärt ledsen över allt annat. Jag summerade mitt mående här om dagen och kom fram till att jag mått skit april & maj, mått bra juni och juli och mått fruktansvärt dåligt igen augusti, september och oktober. 

Vad är det då som gör så ont? Jag tror att det är delvis sorgen som kommer igen. Sorg är randig, och jag har inte sörjt färdigt någon. Sedan är det stressen över allt annat. Jobb, familj, projekt, boende, framtiden. Nu på sistone har det varit ensamheten också. Jag har mått dåligt på jobbet. Och nu när jag blivit "dumpad" av min bästa vän är det till största delen det som gör ont dag som natt. Jag är lite orolig över att jag skulle kunna gå in i väggen av allt. Ingenting känns roligt. 

 

Jag har en tid hos en kurator på min vårdcentral om två veckor, jag hoppas innerligt att det hjälper. För just nu känner jag mig jäkligt hjälplös, jag känner mig ensam i det här. Det värsta är inte att känna att man har ett evigt krig att utkämpa, det värsta är att känna som att man ska slåss ensam. Jag har Jesper och han stöttar mig såklart så gott han kan - men han vet nog inte riktigt hur. Han får mig att må bra i allafall, de stunder jag är med honom. Fantastiskt, hur man kan få en människa att skratta som egentligen vill gråta. Han är fantastisk. Utöver honom känns det inte som att jag har någon att prata med - jag vet inte vem jag ska vända mig till. Känner mig mest som en belastning och en börda. 

 

Jag har inte tid med det här. Jag vill bara få må bra så att jag kan förverkliga mina drömmar och leva mitt liv. Det här ingår inte i min plan. 

 

 

 

Det är otroligt hur många som helt plötsligt finns där när någon dör. Jag har varit med om det några gånger. Människor jag inte ens känner erbjuder sin hjälp och "det är bara att säga till om det är något jag kan göra".  Och "jag finns här." Men när man verkligen behöver någon? Var finns alla? Jag måste medge, jag har varit extremt dålig på att be om hjälp. Jag har inte klarat av att ta hjälp, för jag har inte kunnat möta det svåra. 

 

Jag tror att jag har två vänner. Varav den ena bor 60 mil bort.Jag vet inte hur det gick till, om jag är en oerhört frånstötande människa eller om jag är associal. Jag vet inte vad eller hur man gör något åt den saken. Visst finns det fler i mitt liv, men vem klassar man som en vän? Någon jag litar på och kan höra av mig till om sånt här? Två. 

 

Jag har haft en extremt dålig period nu en månad eller två. Varit väldigt ledsen, mått väldigt väldigt dåligt vissa dagar. Och jag kan inte svara på varför. Jag tror att det är en kombination av att jag inte mår bra på jobbet, att jag inte når mina privata livsdrömmar och mål och att jag inte har några vänner. (Alla dödsfall och katastrofer inom familjen kan ju ha en liten inverkan de också (ironi)).Det enda som egentligen är riktigt bra i mitt liv är mitt kärleksliv, thank goodness for that! 

 

Som sagt, jag har varit extremt dålig på att ta hjälp tidigare under mina kriser. Nu har jag mått väldigt bra i typ ett halvårs tid eller något sådant. Men sedan kom detta bakslag, och något måste ha hänt med mig för jag kände helt plötsligt att jag vill ha hjälp, jag vill inte sitta här och må skit ensam. Jag vill släppa in någon. Inte en psykolog, möjligtvis det också senare, men nu vill och behöver jag ha hjälp av en vän. Så jag försöker under cirka en veckas tid förklara för min bästa vän att jag mår sjukt dåligt, men det budskapet verkar inte komma fram. Hon har som vanligt sjukt mycket annat för sig, så jag låter det vara. Tills det når en kulmen, en dag när jag känner att allting är så jävla hopplöst, jag orkar inte må såhär. Så jag ringer henne och förklarar det, ordagrant. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Du måste hjälpa mig. "Jo jag gör 'det här' och sen ska jag göra 'det där'. Du kan ju komma dit om du vill. Du behöver proffessionell hjälp." Typ.

 

Jag har alltid funnits där när hon rasat, och hjälpt henne upp. Oavsett att jag haft mina egna problem. Jag har släppt annat och gjort allt jag kunnat. Och så när jag behöver, finns det inte tid. Det leder till en diskussion, och vi kommer ingen vart. Det händer igen. Och jag känner mig så jävla bortglömd. Så jävla ensam. Och helt plötsligt handlar sorgen om detta. Att jag inte har någon. Att den som jag verkligen trodde att jag kunde lita på inte finns där. Jag gjorde statusuppdateringen "trasig" på facebook. Patetiskt, Som en deppig tonåring som söker uppmärksamhet. Oj vad jag skäms. Och en person hörde av sig. En. 

 

Hur gör man? Hur förbättrar man sitt sociala liv? Är det verkligen det jag behöver göra, eller har det här en annan grund? Hur hanterar man känslan av att känna sig övergiven och totalt fucked over av någon man älskar, när denne påstår att det inte är sant? Hur ber man om hjälp? Och vem ber man om hjälp?