Jesper slängde in väskorna i bilen igen (det som inte låg kvar sen förra gången) och vi gick ut - tog värkar - hoppade in i bilen och åkte. Jag ringde förlossningen och sa att nu kommer vi, sitter redan i bilen. "Välkomna". Det kändes ÄNDÅ inte som att hon tyckte att vi skulle åka, men jag hade haft värkar i över två dygn och det blev inte mer regelbundet än så, vad ska jag göra liksom!? Det kändes skönt att ha bestämt sig för att nu jävlar ska jag in och jag tänker inte åka därifrån utan bebis. Tittade på Jesper och sa just det, tänk att nästa gång vi sitter i bilen är vi tre. För nu åker vi inte därifrån utan vår bebis. Det kändes sjukt spännande igen och vi var trötta men förväntansfulla. Det kändes ändå lugnt och harmoniskt. Jesper fick hjälpa mig att avleda värkarna på vägen dit genom att trycka och dra hårt på mitt lår, precis som förra gången.

Vi kom in igen runt 05.30 och fick träffa världens coolaste och bästa barnmorska Åsa, och jag berättade att jag fått åka hem med citodon och skulle sova men att jag blivit blåst och det var helt omöjligt. Hon: Men du är ju öppen 4 cm - här ska inte sovas, här ska födas barn! Jag tyckte att den andra barnmorskan också kunde ha tyckt det. Jag fick ligga med CTG:n i en halvtimme igen, och blev undersökt. Jag tog värkarna med Jespers hjälp, attans vad ont det gjorde men det gick galant med min djupa andning, Jespers tryckande och tanken på att vi snart skulle få träffa vår lilla bebis. Fortfarande öppen 4 cm, fortfarande oregelbundna värkar. Bebis mådde bra. Åsa sa att nu hade jag hållt igång så länge, så nu skulle de sätta fart på det hela. Vi skulle få ett rum och jag skulle byta om och sen skulle de svepa mina hinnor på en gång. Troligtvis skulle jag också att få värkstimulerande dropp, för jag hade värkrubbningar. Det innebar att mina värkar nog aldrig skulle bli regelbundna av sig själva. TACK fantastiska Åsa, du är bäst! Det kändes så jäkla skönt att få ett namn på det, och att jag inte hade haft fel, det hade ju inte spelat någon roll om jag stannat hemma ännu längre för det hade inte funkat som det skulle.

Vi fick ett rum någon gång runt 06.30 och jag kände att jag ägde rummet direkt - här ska jag föda vårt barn och jag ska vara kvar här tills bebis är ute! Yey! Jag fick byta om (sjukt snygg klänning och sjukt heta nättrosor) och kissa och sen kom Åsa och en annan barnmorska och skulle svepa hinnorna. Vi pratade om smärtlindring direkt också, jag sa att jag tänkt föda utan epidural men att jag trodde att jag ville ha det ändå eftersom jag inte sovit ordentligt på tre dygn och ville göra allt för att få en så bra upplevelse som möjligt. Åsa sa att hon absolut tyckte att jag skulle ha den bästa smärtlindringen man kunde få och att hon skulle ringa efter narkosläkaren direkt efter hinnsvepningen. Upp i gynställning. Här fick jag ta fram min öppna inställning och positivitet - för att bli igångsatt var något jag varit lite orolig för egentligen, eftersom jag hört att det är jobbigare och mindre naturliga värkar med värkstimulerande dropp och så vidare. Men det blir som det blir och det är som det är, det var bara att välkomna det! Och nu ville jag ju bara föda vår bebis. Väldigt lång, obehaglig nål för att ta hål på hinnorna men jag var bara taggad. Jag frågade om det skulle göra ont och nej, det skulle det inte och det gjorde det inte. 06.45 någon gång tror jag att hinnorna var svepta, i princip direkt efter att vi fått vårt rum. Känslan när vattnet gick var fantastisk. Det gick framåt! Det blev varmt och blött. Åsa konstaterade att vattnet var grönt - alltså att det var mekonium i vattnet (bebisen hade bajsat) och att bebisen kunde vara lite stressad. Inte så konstigt, han hade säkert också haft två jobbiga dygn. Därför sattes en skalpelektrod direkt i samband med hinnsvepningen (det skulle ändå behövas i och med epiduralen). Det var skönt att se hur bebis mådde. 07.00 blev jag undersökt och var då öppen 5 cm. Den aktiva öppningsfasen hade börjat. Jag fick varma vattenkuddar på magen och ryggen vilket var otroligt skönt. Jesper hämtade frukost åt oss.

Värkarna tilltog ganska omgående när vattnet hade gått och blev starkare och starkare. Jag fick testa lustgasen, och jäklar vilken fantastisk grej! Jag trodde ju innan att jag inte skulle gilla lustgas eftersom jag inte gillar berusningskänsla generellt men oj så fel jag hade. Den var sjukt bra! Jag hade den dock på lägsta möjliga nivå. Jag började lågt men sa ändå åt BM att sänka till lägsta efter en stund. Den var mest ett redskap för att andas superdjupa och långa andetag samtidigt som den tog udden av smärtan under värktoppen. Jag jobbade på och tog värkar en timme med lustgas ungefär, sen kom narkosläkaren. Hon var klockren. Vid 07.00 hade teamet bytts ut och jag var skitledsen för att Åsa slutade, men det nya teamet var också fantastiskt och vi hade riktigt kul när EDAN skulle läggas, jag var lite hög på lustgasen och skämtade med personalen och höll på. Jag fick beröm för min andning och allt gick toppen, jag hade ju lite respekt eftersom det var otroligt viktigt att man låg still även om det kom en värk men det gick bra, och vips så var epiduralen lagd. OCH VILKEN GREJ! All smärta var som bortblåst! De värkarna som var som värst innan kändes inte ens! Halleluja! Man måste ligga still på rygg ganska länge efter att epiduralen lagts så att den hinner verka jämnt, men jag minns att jag satt på pilatesbollen när jag hade fått komma upp och smuttade blåbärssoppa och sa till Jesper "ska det va såhär glammigt att föda barn!?" Vi fick jobba på i lite olika positioner för att hjälpa kroppen att öppna sig, främst pilatesbollen och gåbordet. Pilatesbollen var min favvo under hela förlossningen, den var hur bra som helst! Mjukt och skönt att sitta där och gunga, jag gillade ju att gunga för att hantera värkarna så det var super. Jag åt och drack och laddade mycket när jag var så pass smärtfri. Vi lyssnade på musik och hade det härligt. Två powernaps på typ en halvtimme per gång hann vi också med mellan undersökningar, det var helt, helt underbart!

Runt 09.00 blev jag undersökt igen och var då öppen 7 cm, det gick framåt! Jag hade fortfarande inte det minsta ont, jag kände bara av ett litet tryck nedåt och kroppen fortsatte alltså att jobba på utan värkstimulerande dropp, det var inte bestämt ännu om jag skulle få det eller inte men som det såg ut just då skulle jag inte behöva det. Jag minns att jag tyckte att det var för bra för att vara sant, lyssnade på min förlossningsspellista, drack blåbärssoppa och hade det gött på pilatesbollen. Jag testade att stå och gunga vid gåbordet, komsi komsi neråt bebisen!

 

11.45 höjdes mitt värkstimulerande dropp eftersom jag inte öppnade mig mer trots starka värkar, och då började jag känna av värkarna igen. Det gjorde inte speciellt ont men det tryckte nedåt - jag tyckte att det var toppen för då visste jag att det hände grejer. Sen höjdes dosen ännu mer men fick sänkas igen en stund för att bebisen blev stressad, men höjdes sedan upp igen. Då tryckte det på ordentligt nedåt och gjorde ont och jag fick andas mig igenom värkarna igen. Vid 13.20 var det dags för skiftbyte igen och det var lite trist eftersom vi hade varit jättenöjda med vårt team (och eftersom undersköterskan som för övrigt var skitrolig och lättsam sa lite skämtsamt att hon trodde att bebisen skulle vara ute före 13 för hon ville ha förlossning under sitt skift, haha, så lite surt att det inte ens var i närheten). Men nästa team blev också sjukt bra! Vi fick en barnmorskestudent som heter Evelina som var helt fantastisk och skötte i princip hela vår förlossning själv (hon var nästan färdig bm). När Evelina undersökte mig första gången runt 13.30 hade jag öppnat mig till 8 cm, hurra! Så himla skönt att det gick framåt igen, jag hade börjat oroa mig litegrann för vad som skulle hända om det inte gick framåt snart. Runt 14.30 var jag öppen 9 cm. Värkarna var vid det laget rätt påtagliga och det var ett ordentligt tryck nedåt. Jag höjde dosen på epiduralen. Jag var sjukt pepp för att det gick framåt och laddade på med risifrutti, blåbärssoppa och vatten, jag ville höja energin lite så vi drog igång lite musik igen också. Evelina hade sagt att efter att jag hade ätit lite så skulle vi jobba på i olika förlossningsställningar, för det var snart dags för bebis att sjunka ner till bäckenbotten. Jag funderade lite på vilka förlossningsställningar jag helst ville föda i, jag hade inte funderat så mycket på det innan utan ville ha ett öppet sinne och ta det som det kom och komma fram till det tillsammans med barnmorskan. Jag var lite sugen på att stå på knä i sängen och luta mig fram över ryggstödet och att Jesper skulle stå där framför mig.

Vi började med att testa förlossningspallen.  Det var skönt att ha Jesper bakom tyckte jag, det kändes så tryggt när han höll om mig bakifrån och det var avslappnande att kunna luta sig bakåt med en kudde mellan oss. Nackdelen för mig är att man verkligen sitter still, det går ju inte att gunga. Men Jesper kunde gunga min överkropp lite i alla fall. Någon gång runt den tiden hände det första jobbiga under förlossningen - bebisens hjärtljud blev sämre. Evelina kom in och bad mig att ställa mig upp vid gåbordet istället. Hjärtljuden blev bättre nästan omgående vill jag minnas, men jag blev ordentligt orolig ändå och väldigt känslosam. Den andra barnmorskan kom också in för första gången och kollade hur det gick. Jag minns att jag försökte dölja att tårarna rann och försökte hålla rösten stadig när jag frågade dem om man skulle kunna göra ett urakut kejsarsnitt direkt i rummet om det skulle bli kritiskt för bebisen, så att det inte fanns någon risk att man inte skulle hinna få ut honom. De försäkrade mig om att det inte fanns något som antydde att det skulle behövas men att det inte fanns någon risk för att man inte skulle hinna.

 

Smärtan blev mer och mer påtaglig allteftersom bebisen sjönk ner och jag var vid det laget tvungen att andas mig genom värkarna med långa, djupa andetag igen och Jesper fick vagga mig och dra hårt längs mina armar. Jag ville härda ut ganska länge utan lustgas eftersom jag tänkte att värkarna säkert skulle bli jäkligt mycket mer smärtsamma längre fram och jag ville liksom inte spela alla kort för tidigt. Men vid 16-tiden kände jag att det gjorde ordentligt ont igen och frågade bm om jag kunde börja med lustgasen. Det var fritt fram när jag ville! Vi bytte position till att jag låg på sida i sängen med ena benet uppe på ett stöd. En ställning jag nästan var motvillig till att testa, aldrig i livet tänkte jag med tanke på att jag hade tyckt att det var så jobbigt att ta värkarna liggande hemma, men det var sjukt bra! Testade också att stå på knä i sängen som jag trodde att jag ville, men mina ben var alldeles för svaga i och med epiduralen så det kunde jag glömma. Så mina favvisar var pallen eller på sida, och jag hade i princip bestämt att jag ville krysta fram honom på pallen. Jag filmade även en snutt runt 16.40 när jag låg på sida och hade börjat med lustgasen, jag var öppen 10 cm (YES!) och sa "det började precis bli ganska riktigt jävla jobbigt faktiskt" och så kom en värk och jag andades djupt och långsamt i masken. Jag fick bli tömd på urin för jag kunde inte kissa (det kan bli så med epiduralen), och bebisen behövde ju all plats den kunde få nedåt. Då började även det berömda problemet - jag kände verkligen att jag ville gå på toaletten men det GICK verkligen inte vilket kändes helt sjukt för jag kände verkligen att jag behövde det. I princip alla som föder barn känner ju så, men jag kände ändå att naaej, det är på riktigt för mig alltså. Det är galet hur dum man är, haha! Det är ju alltså barnet som trycker mot tarmarna så att det känns som att man måste gå på toa. Jag spenderade en del tid där inne, otroligt frustrerad och det var oerhört smärtsamt att ta värkarna där inne utan lustgasen, men nej, det var ju ingenting.

17.00 var jag tillbaka på förlossningspallen. Vi tog värkar och käkade godis, sista chansen liksom. Jag var extremt pepp, trots smärtan. Då var det intensivt, och efter den lilla snacks-stunden så var det inget mer lattjande utan verkligen fullt fokus på födandet. Jag minns inte riktigt i detalj allt som hände under de sista två timmarna heller, det flyter ihop lite. Jag trodde ju verkligen att det var otroligt nära när jag satt på pallen då vid 17, men vi skulle få hålla på ett par timmar till. Tiden gick väldigt fort då. Efter att vi hade ätit godis mellan värkarna så sa Evelina att det var dags att börja krysta snart. Galet! Hon meddelade den andra barnmorskan, och Jesper fick hjälpa mig att ta av mig min bh. Vi fick pausa mitt i för att det kom en värk. Värkarna var allt mer intensiva, jag blundade, gick in i mig själv och andades djupt i masken. Värkarna blev längre och längre och tätare och tätare, jag tror att jag hann med 9 djupa andetag under varje värk på slutet innan krystandet började.  Evelina sa att om jag kände en krystvärk skulle jag krysta, tre gånger under varje krystvärk och hämta luft emellan. Hon ville även att jag skulle lägga bort lustgasen, vilket jag var lite nervös inför eftersom det var ordentligt smärtsamma värkar och att andas djupt i masken var mitt sätt att hantera dem. Men jag peppade mig själv, självklart klarar jag värkarna utan lustgas, this is it! Nu händer det. Jag ska föda vårt barn!

 

Eftersom jag hade fått klartecken om att det var dags att krysta så började jag krysta vid nästa värk, men det kändes inte riktigt rätt. Jag tog i, men inte allt jag hade, på grund av en oväntad och ovälkommen rädsla för att spricka. Jag hade läst att risken för att spricka ökar om krystskedet går för fort, så jag fick tankar om att inte ha för bråttom. Men det var inte bara därför, känslan i kroppen var liksom inte riktigt rätt på något sätt. Men jag hade ju aldrig fött barn förut och hade inget att jämföra med. Efter några dåliga krystvärkar började Evelina förstå att det var något som inte stämde för mig, så hon frågade om jag verkligen kände att jag fick krystvärkar. Då fick jag erkänna att nej, det kändes inte riktigt så. Av någon anledning skämdes jag, det var också därför jag krystade fast det inte kändes riktigt rätt. Prestige, det kändes lite som att jag misslyckades om jag inte kände krystvärkarna och krystade rätt. Och jag skämdes över rädslan över att spricka så att jag inte tog i fullt ut, det har jag heller aldrig berättat för någon faktiskt. Men Evelina sa bara att jag inte skulle krysta om jag inte kände en krystvärk. Jag blev tillsagd att gå och kissa. Jag ville inte, jag ville ju föda ut honom NU! Jag sa tack men nej tack, jag vill inte gå någonstans, och frågade om de inte bara kunde tömma mig, jag hade ju ändå inte kunnat kissa förra gången. Smärtan var så intensiv att jag var tvungen att lägga all fokus på att hantera den, andas djupt (nu utan lustgasen) och gå in i mig själv. Då finns inte utrymme för att göra andra saker så som att resa sig upp och försöka gå och kissa. Men nej, den andra barnmorskan (Evenlinas handledare tror jag) tvingade bestämt iväg mig. Jag kommer ihåg att jag kände mig så sur på henne, där kommer hon liksom mitt i slutskedet och vet ingenting om mig och vår process och så ska hon bestämma att jag måste resa på mig och förstöra mitt fokus. Jag minns att jag önskade att hon kunde pipa någon annanstans så kunde jag, Jesper och Evelina fixa det där själva! Jag var så himla borta i huvudet vid det laget, så inne i mig själv.

 

Efter mycket övertalning gick jag in på toaletten, jag fick stanna och ta ett par värkar på vägen. De var extremt starka, jag kommer ihåg att jag tyckte att det var vansinnigt jobbigt att jag skulle gå ända till toaletten. Jag var ju dessutom tvungen att ha gåbordet på grund av epiduralen, och släpa på ställningen med droppet. Jag kunde inte kissa (jag sa ju det, tänkte jag) men uppenbarligen visste bm vad hon gjorde när hon bad mig att gå dit, för när jag satt på toaletten och försökte kissa så kom den första riktiga krystvärken. Då insåg jag att de andra värkarna inte hade varit riktiga krystvärkar, för när den värken kom alltså... Det var så oerhört mäktigt! Det var en enorm kraft som sög tag i hela mig, det fanns inget annat alternativ än att krysta. Jag vrålade ut till barnmorskorna att nu kommer en värk och jag krystar nu, det går inte att hålla emot! "Gör det du". Fick jag bara lugnt till svar. Jag tänkte att fan, nu föder jag på toaletten.  De fattar verkligen inte vad som händer här tänkte jag, men de hade nog varit med förr och visste att han var långt ifrån ute.

Efter ett par krystvärkar inne på toaletten kom jag ut och fick lägga mig i sängen så att de kunde tömma mig. Samtidigt kom ju krystvärkar, och alltså, jag kan inte ens beskriva kraften. När det var klart fick jag ligga på sida med benet uppe på stödet. Evelina frågade om jag fortfarande ville föda på pallen, för isåfall måste vi tillbaka dit nu. Nej! Det var otänkbart att jag skulle flytta på mig igen. Kraften i krystvärkarna sköljde över hela kroppen, sög tag, och det kom helt naturligt att ta i så mycket jag någonsin kunde och mer. Jag tog i tills luften var slut och längre, drog efter andan och tog i lika mycket igen. Tre gånger varje värk. Jag lät som en urkvinna, ljudet kom liksom inifrån och gick inte att styra, precis som kraften. Magiskt.

Magin försvann när hans hjärtljud började gå ner. Jag var så inne i mig själv och i att krysta, jag förstod inte riktigt vad jag skulle göra men jag förstod att något inte var bra. Runt den här tiden kom förlossningsläkaren in. Hon var med resten av förlossningen. De bad mig att lägga mig på rygg, det kändes nästan omöjligt men jag förstod att det var allvar och kom över på rygg. Jag vet inte om de gjorde någonting mer men hans hjärtljud blev bättre. Jag förstod att han måste ut, nu. Jag kände en enorm press att lyckas krysta ut honom fort. Jag fick lägga upp benen på två stöd för att kunna ta spjärn, och jag tog om möjligt i ännu mer, jag krystade tills jag nästan svimmade och drog efter andan och gjorde det igen. Hela tiden berömde de mitt krystande men sa samtidigt att jag skulle krysta lite till, lite till. Jag skrek som en urkvinna, ljud man bara kan göra under en förlossning, ljud som kommer inifrån och man aldrig hört förut. Mäktigt. Jesper satt bredvid mig, nära, nära, och höll min hand. Jag tittade på honom mellan två krystvärkar och såg att han var rädd. Ett av mina starkaste minnen från förlossningen är att jag sa till honom då "älskling du behöver inte vara rädd, det gör inte ont, jag lovar. Det är bara en sån kraft." Han blev nog ganska ställd och jag kunde se att han inte trodde på det. Men det var sant. Smärtan då var naturligtvis oerhörd, men den bleknade bort jämfört med kraften. Jag upplevde inte den stunden som smärtsam.

 

Jag hade sagt innan till Evelina att jag gärna ville känna på huvudet för att bli ännu mer motiverad, och någon gång under den här tiden frågade hon om jag ville känna. Jag kände, det var det mjukaste lilla huvud jag någonsin känt. Mitt barn! Han var verkligen snart ute. Vid varje krystvärk kändes det verkligen som att han skulle komma ut, och det lät så på barnmorskorna och läkaren också. Efter några såna krystvärkar sa läkaren "Linn, han kommer inte ut, det är för trångt. Vi kommer att klippa dig nu för att du inte ska spricka." Det var första gången under hela förlossningen som jag tänkte nej. Det kändes ganska jobbigt, även om jag inte varit speciellt rädd varken för att bli klippt eller att spricka innan (de flesta gör ju ändå det) så kändes det jobbigt där och då. Hon la bäckenbottenbedövning och klippte, det kändes ingenting men ljudet av klippet var vidrigt. Direkt efter det, klockan 19.15 kom han ut, vilken känsla! De lade upp honom på min mage direkt. De mäktigaste känslorna i världen sköljde över mig. Tårarna rann och jag tog tag i honom direkt och drog upp honom på mitt bröst.  "Hej älskling, har du kommit ut till mamma och pappa nu?". Han skrek, det var det finaste skriket. "Ja, var det jobbigt älskling?" Att få hålla honom i famnen var obeskrivligt. Jag visste inte än om det var min son eller dotter. Jesper hade sett när de lyfte upp honom på min mage, så någon av barnmorskorna frågade honom om han inte skulle berätta för mig vad det var. Jesper var så tagen och rörd, tårarna rann på honom också och jag såg på honom att han inte kunde prata än. Vi låg så en kort stund, nära alla tre. Sen sa han "jag tror att det är en liten Malte". Det var bara kärlek. Allt annart var borta.

 

Sen blev allting väldigt dramatiskt. Jag blödde väldigt mycket och moderkakan släppte inte. Det kom in ännu flera personer i rummet och det var typ sex personer som sprang runt mig, satte infarter, gav mig sprutor och kollade mitt blodtryck. När de skulle sätta infart för eventuell blodtransfusion i min hand frågade de om jag ville fortsätta hålla min son eller om Jesper skulle ta honom. Jag minns att jag blev rädd och att jag tänkte att jag precis fått träffa min son och att nu kunde jag dö. Jag visste ju att man kan förblöda ganska snabbt om moderkakan inte släpper (men självklart var det inte alls i närheten). Jag sa till Jesper att han fick ta honom, jag ville att han skulle vara i sin pappas trygga famn om det inte skulle gå bra för mig. Läget stabiliserades. Jag hade förlorat 850 ml blod. Vi fick ut moderkakan, de tryckte på min mage och jag fick krysta lite. Sen blev jag sydd, först av läkaren och sen av barnmorskan. De bedövade med spray och sprutor. Jag minns att jag var rätt ledsen då, väldigt omskakad av situationen innan och för att jag trodde att jag var helt förstörd där nere och spruckit helt och hållet, men så var det ju inte. Andra graden, vilket är den vanligaste tydligen. För mig kändes det som att de höll på i två timmar, men Jesper sa sen att det var typ 20 minuter.

Jag fick tillbaka Malte innan de började sy, och det var så fint att äntligen få hålla honom i min famn. Han hittade bröstet och tog ett bra tag väldigt snabbt, mammas duktiga kille. Tänk att han var ute hos oss. Det gick inte att slita blicken från honom. Det var så nytt och samtidigt så naturligt att ha honom ute hos oss. Äntligen. Vi var så otroligt trötta men så, så lyckliga.