Det är tufft att vara mamma
Alltså, jag älskar bebisbubblan och vill aldrig komma ut. Men idag var jag med om min värsta mamma-upplevelse hittills. Och på någon vecka har jag varit med om två av mina tre värsta mamma-upplevelser. Båda handlar om att Malte varit ledsen och jag GÅR SÖNDER när han blir sådär ledsen. Hur ska man klara av det!? Hur ska man hålla ihop!? Det är fruktansvärt, jag har mått så himla dåligt hela dagen och kvällen.
Idag skulle vi till våra bästa kompisar för att Amanda fyllt år och vi skulle fira henne. Att åka bil med Malte själv har ju varit en av mina värsta farhågor, men jag har ju gjort det många gånger nu och det har gått jättebra. Fram tills i förrgår, då skrek han jättemycket men det gick ändå bra även om det var sjukt jobbigt. Men idag var det annorlunda. Han skrek tills han nästan blev medvetslös (upplevde jag, jag har ingen aning om det stämmer men det var så det såg ut för mig). Det var FRUKTANSVÄRT. Jag hörde bara att han slutade gråta och började andas konstigt, så jag stannade vid nästa trafiksäkra ställe, livrädd, och gick bak och då var han suuuperledsen men tittade inte och grät inte och det gick liksom inte att prata med honom/få kontakt riktigt. Alltså så himla, himla hemskt. Vi hade inte åkt långt heller, jag stannade ju när jag kände att det blev för mycket. Jag tog upp honom och tröstsade honom vid vägkanten i typ 20 minuter och han blev som vanligt igen, men trött, och ringde Jesper och sa att jag vägrar göra det mer (åka bil alltså), och han sa att jag bara skulle ta mig hem såklart. Han undrade om hans pappa skulle hjälpa mig men det verkade sjukt osmidigt så jag fick helt enkelt sätta in Malte i bilen igen fast jag verkligen inte ville och åka hem (vi var typ 2-3 km hemifrån). När jag kom hem la vi oss i soffan och myste och jag vägrade släppa honom på flera timmar, kände att jag var den sämsta mamman i hela världen och mådde så jävla dåligt. Mår fortfarande dåligt, det är hemskt att se honom så ledsen. Jag skulle sälja min själ för att göra honom lycklig. Men han har varit hur nöjd som helst under kvällen och det verkar inte som att han hatar mig iallafall..
Nu är jag livrädd för att åka bil med honom igen. Jag förstår inte, han har ju älskat att åka bil fram tills i förrgår? Och nu blir han sjukt arg och ledsen. Jag vet inte vad som kan ha hänt, om han känner sig otrygg eller vad det är. Ska läsa på om det... Jag tror att det kan vara bra om någon sitter med honom i bak några gånger och kan trösta fort, tills han känner sig tryggare. Men jag måste ju kunna åka bil själv med honom nu framöver. Jag har ju redan varit på flera BVC-besök själv och åkt och handlat själv och det har gått hur bra som helst. Som tur är är Jesper ledig i morgon när det är BVC-besök.
Det som hände förra veckan var att han hade en skrik-session på kvällen. Heeelt fruktansvärt, jag hade seriöst hellre fött honom en gång till än att gå igenom det där. Han var så ledsen och ingenting vi gjorde hjälpte, kanske lite för stunden men han blev ändå inte nöjd. Jag är 80% säker på att det är för att han var övertrött, jag försökte söva honom i nästan tre timmar. Men vi testade såklart pysventilen och bröstet (tusen gånger) och annat också för att försöka hjälpa honom. Men nej, han var bara ledsen och trött troligtvis. Vi var hemma hos Jespers föräldrar. Till slut drog jag bara filtar runt honom (det gick inte ens att klä på honom) och skulle gå hem, och då plötsligt när vi skulle hem så tystnade han och somnade. Helt sjukt.
Hur som helst, det är riktigt jäkla tufft att vara mamma när det blir sådär. Jag kan stå ut med all trötthet i världen, men just när han är ledsen och jag känner mig så otillräcklig och inte kan hjälpa honom, det tycker jag är hemskt. Då är det svårt att vara förälder. Speciellt när man vet att man är den föräldern han är mest beroende av och som har bäst chans att trösta, och det ändå inte går.
Överlag är det en stor utmaning att vara föräldrer och jag inser att jag satt ribban för högt och tror som vanligt att jag ska ta allt med en klackspark, men nej, jag måste fasen sänka kraven mer och bara vara och fokusera på att han och jag ska må bra. Det är för mycket att ha ett helt perfekt hem och flänga runt på olika grejer. Vi har fått en kille som behöver mycket lugn och ro och gillar och vara hemma, just nu i alla fall, och det är nog precis vad jag behöver också. Lugn och ro. Det blir för mycket.
Tur att de allra flesta dagarna är fina dagar och han är nöjd och glad. ♥
När vi skulle åka hem från förlossningen.
När vi skulle på återbesök på BB eftersom vi åkte hem utan att ens komma till BB.
Okej, här var han inte så glad men han somnade så fort bilen började rulla. När vi skulle på första BVC-besöket samt hälsa på på pappas jobb.
När vi skulle på påskmiddag hos faster Josefine.
Idag när vi skulle åkt och fikat hos Martin och Amanda men det blev skrik- och panikfest istället och mammans hjärta gick sönder.
Malte, Vardag
Bebisbubblan
Alltså, jag kan inte förstå att det redan har gått en månad!
Jag älskar vår son så jag spricker ♥, jag älskar bebisbubblan och jag vill aldrig komma ut! Han är helt fantastisk och för det mesta mår han bra och är väldigt lugn och fin, han är väldigt med när han är vaken och vill gärna ha underhållning då. Han tar ögonkontakt och är väldigt social och gillar att vara upprätt och se sig omkring och utforska omgivningen. Favoritsysslan är att titta ut genom fönstren, så våra stora höga fönster är toppen. Han vill gärna vara nära, nära hela tiden och vill inte ligga själv mer än några minuter åt gången. Att vara på mamma är bäst men pappa funkar också bra när han är mätt, och andra personer när han sover eller är väldigt nöjd. Farfar och morfar är rätt poppis. Han har varannan dag-rutin hittills, varannan dag sover han jättemycket och är väldigt lugn och nöjd, och varannan dag sover han jättelite (typ en kvart här och där bara) och är lite svårare att få nöjd.
I några dagar har han haft ont i magen och det har varit hemskt, man gör allt man kan för att hjälpa honom men när han skriker och har ont ändå går hjärtat sönder. Nu har vi börjat lära oss alla de bästa knepen för att hjälpa honom så bra som möjligt och det går snabbare och snabbare att bli av med magknipen, och vi blir bättre på att undvika dem. Nu får han magdroppar från sempers samt miniform-droppar lite sporadiskt (ska prata med bvc imorgon för att rådgöra om huruvida man bör ta dem samtidigt). Vi tänker mer på bra grepp under amningen för att han ska svälja så lite luft som möjligt, han har ju varit så himla duktig på att ta bröstet från dag ett så vi har nog blivit lite lata och bekväma och han har ammat lite hur som helst, men då sväljs det nog också mer luft vilket gör att han får ont i magen. Vi har blivit ännu mer noggranna med att rapa honom efter varje amning. Vi sparkar och trycker med hans ben dagligen i förebyggande syfte, för att hålla igång magen och få ut gaser. Vi har också använt pysventil, prisa gud för den. Brösten och mjölkproduktionen har också börjat stabilisera sig lite så att det inte kommer sååå himla mycket längre, har haft så sjukt mycket mjölk att han i princip satt i halsen vid varje amning. Stackarn.
Men det känns helt galet att det redan gått en månad alltså! Första två veckorna var ju rätt hysteriska med besökare dagligen och full rulle, och hur det än blir måste man ju passa upp på folk då, så då blir man ju helt slut Och de andra två veckorna har blivit lite "förstörda" av att hantverkarna varit här och rivit ut köket, lagt om golv, satt tillbaka köket och åtgärdat målning och lite annat. Det har varit sjukt jobbigt att leva i ett upp och nervänt hem utan kök och att behöva åka/gå iväg med honom varje dag. Ställa klockan och gå upp och göra oss i ordning och dra liksom. Känns otroligt tråkigt att det skulle bli så i starten på vårt nya liv, men nu är det snart klart och förbi och då får vi slappna av och njuta igen. Jesper har börjat jobba också och är lite deppig över att få träffa Malte så lite, men han jobbar en timme extra varje dag och är istället helt ledig på fredagarna så att vi får långa helger ihop. vilket är otroligt skönt. Så stor skillnad på två lediga dagar eller tre!
Jag försöker att ta det väldigt lugnt och inte vara så pretentiös, sänka mina krav så mycket som möjligt och bara vara, jag tror att både jag och Malte verkligen behöver det egentligen. Vi är ganska övertygade om att hans jobbiga mage och så beror delvis på svald luft men också överstimulering, det har blivit för mycket för honom och han behöver lugn och ro och min fulla uppmärkshamhet. Men nu när snickarna varit här så har det ju varit omöjligt, och annars också är jag ju en sån person som stressar upp mig över obetydliga saker, så fort han sovit har jag försökt lägga ner honom och springa och fixa mig, sätta igång en tvättmaskin, fixa disk, bädda sängen, ställa i ordning, plocka undan, the list goes on.. men nu när jag reflekterat lite över det försöker jag släppa på allt litegrann och tänka att det enda som egentligen är min stora uppgift nu är att se till att han mår bra. Och allt annat är oviktigt. Det gäller att komma ihåg att njuta också, inte prestera.
Tänk att han låg i min mage i 10 månader och nu har han varit ute hos oss i 1 månad och redan är han så självklar. ♥ samtidigt som man ibland kan titta på honom och bli helt översköljd av att inse att han är vår och att vi får behålla honom. Vår älskade son. ♥
Bygga hus, Malte, Vardag
Vår älskade son!
Vår son är här!
Kjell MALTE Gösta Eriksson, han föddes 19 mars klockan 19.15 - 65 timmar efter att mina värkar började på riktigt hemma med 10-30 minuters mellanrum. Förlossningen blev riktigt lång men ändå fantastisk - vilken otroligt häftig upplevelse det var att föda honom! Han vägde 3250 gram och var 50 cm lång.
Han är helt, helt fantastisk och vi älskar honom så! ♥
Idag är han två veckor och två dagar och det är min fösta dag själv hemma med honom, det går hittills superbra, jag var ganska nervös innan och ville inte alls att Jesper skulle åka och jobba. Om någon timme kommer BVC på hembesök och det ska bli spännande. Vi har varit där och vägt honom en gång, och då hade han gått upp 500 gram på 5 dagar! Sköterskan sa att vi verkligen fått till det med amningen och att han snart inte är någon liten bebis längre i den takten.
Malte, Vardag
