Jesper slängde in väskorna i bilen igen (det som inte låg kvar sen förra gången) och vi gick ut - tog värkar - hoppade in i bilen och åkte. Jag ringde förlossningen och sa att nu kommer vi, sitter redan i bilen. "Välkomna". Det kändes ÄNDÅ inte som att hon tyckte att vi skulle åka, men jag hade haft värkar i över två dygn och det blev inte mer regelbundet än så, vad ska jag göra liksom!? Det kändes skönt att ha bestämt sig för att nu jävlar ska jag in och jag tänker inte åka därifrån utan bebis. Tittade på Jesper och sa just det, tänk att nästa gång vi sitter i bilen är vi tre. För nu åker vi inte därifrån utan vår bebis. Det kändes sjukt spännande igen och vi var trötta men förväntansfulla. Det kändes ändå lugnt och harmoniskt. Jesper fick hjälpa mig att avleda värkarna på vägen dit genom att trycka och dra hårt på mitt lår, precis som förra gången.

Vi kom in igen runt 05.30 och fick träffa världens coolaste och bästa barnmorska Åsa, och jag berättade att jag fått åka hem med citodon och skulle sova men att jag blivit blåst och det var helt omöjligt. Hon: Men du är ju öppen 4 cm - här ska inte sovas, här ska födas barn! Jag tyckte att den andra barnmorskan också kunde ha tyckt det. Jag fick ligga med CTG:n i en halvtimme igen, och blev undersökt. Jag tog värkarna med Jespers hjälp, attans vad ont det gjorde men det gick galant med min djupa andning, Jespers tryckande och tanken på att vi snart skulle få träffa vår lilla bebis. Fortfarande öppen 4 cm, fortfarande oregelbundna värkar. Bebis mådde bra. Åsa sa att nu hade jag hållt igång så länge, så nu skulle de sätta fart på det hela. Vi skulle få ett rum och jag skulle byta om och sen skulle de svepa mina hinnor på en gång. Troligtvis skulle jag också att få värkstimulerande dropp, för jag hade värkrubbningar. Det innebar att mina värkar nog aldrig skulle bli regelbundna av sig själva. TACK fantastiska Åsa, du är bäst! Det kändes så jäkla skönt att få ett namn på det, och att jag inte hade haft fel, det hade ju inte spelat någon roll om jag stannat hemma ännu längre för det hade inte funkat som det skulle.

Vi fick ett rum någon gång runt 06.30 och jag kände att jag ägde rummet direkt - här ska jag föda vårt barn och jag ska vara kvar här tills bebis är ute! Yey! Jag fick byta om (sjukt snygg klänning och sjukt heta nättrosor) och kissa och sen kom Åsa och en annan barnmorska och skulle svepa hinnorna. Vi pratade om smärtlindring direkt också, jag sa att jag tänkt föda utan epidural men att jag trodde att jag ville ha det ändå eftersom jag inte sovit ordentligt på tre dygn och ville göra allt för att få en så bra upplevelse som möjligt. Åsa sa att hon absolut tyckte att jag skulle ha den bästa smärtlindringen man kunde få och att hon skulle ringa efter narkosläkaren direkt efter hinnsvepningen. Upp i gynställning. Här fick jag ta fram min öppna inställning och positivitet - för att bli igångsatt var något jag varit lite orolig för egentligen, eftersom jag hört att det är jobbigare och mindre naturliga värkar med värkstimulerande dropp och så vidare. Men det blir som det blir och det är som det är, det var bara att välkomna det! Och nu ville jag ju bara föda vår bebis. Väldigt lång, obehaglig nål för att ta hål på hinnorna men jag var bara taggad. Jag frågade om det skulle göra ont och nej, det skulle det inte och det gjorde det inte. 06.45 någon gång tror jag att hinnorna var svepta, i princip direkt efter att vi fått vårt rum. Känslan när vattnet gick var fantastisk. Det gick framåt! Det blev varmt och blött. Åsa konstaterade att vattnet var grönt - alltså att det var mekonium i vattnet (bebisen hade bajsat) och att bebisen kunde vara lite stressad. Inte så konstigt, han hade säkert också haft två jobbiga dygn. Därför sattes en skalpelektrod direkt i samband med hinnsvepningen (det skulle ändå behövas i och med epiduralen). Det var skönt att se hur bebis mådde. 07.00 blev jag undersökt och var då öppen 5 cm. Den aktiva öppningsfasen hade börjat. Jag fick varma vattenkuddar på magen och ryggen vilket var otroligt skönt. Jesper hämtade frukost åt oss.

Värkarna tilltog ganska omgående när vattnet hade gått och blev starkare och starkare. Jag fick testa lustgasen, och jäklar vilken fantastisk grej! Jag trodde ju innan att jag inte skulle gilla lustgas eftersom jag inte gillar berusningskänsla generellt men oj så fel jag hade. Den var sjukt bra! Jag hade den dock på lägsta möjliga nivå. Jag började lågt men sa ändå åt BM att sänka till lägsta efter en stund. Den var mest ett redskap för att andas superdjupa och långa andetag samtidigt som den tog udden av smärtan under värktoppen. Jag jobbade på och tog värkar en timme med lustgas ungefär, sen kom narkosläkaren. Hon var klockren. Vid 07.00 hade teamet bytts ut och jag var skitledsen för att Åsa slutade, men det nya teamet var också fantastiskt och vi hade riktigt kul när EDAN skulle läggas, jag var lite hög på lustgasen och skämtade med personalen och höll på. Jag fick beröm för min andning och allt gick toppen, jag hade ju lite respekt eftersom det var otroligt viktigt att man låg still även om det kom en värk men det gick bra, och vips så var epiduralen lagd. OCH VILKEN GREJ! All smärta var som bortblåst! De värkarna som var som värst innan kändes inte ens! Halleluja! Man måste ligga still på rygg ganska länge efter att epiduralen lagts så att den hinner verka jämnt, men jag minns att jag satt på pilatesbollen när jag hade fått komma upp och smuttade blåbärssoppa och sa till Jesper "ska det va såhär glammigt att föda barn!?" Vi fick jobba på i lite olika positioner för att hjälpa kroppen att öppna sig, främst pilatesbollen och gåbordet. Pilatesbollen var min favvo under hela förlossningen, den var hur bra som helst! Mjukt och skönt att sitta där och gunga, jag gillade ju att gunga för att hantera värkarna så det var super. Jag åt och drack och laddade mycket när jag var så pass smärtfri. Vi lyssnade på musik och hade det härligt. Två powernaps på typ en halvtimme per gång hann vi också med mellan undersökningar, det var helt, helt underbart!

Runt 09.00 blev jag undersökt igen och var då öppen 7 cm, det gick framåt! Jag hade fortfarande inte det minsta ont, jag kände bara av ett litet tryck nedåt och kroppen fortsatte alltså att jobba på utan värkstimulerande dropp, det var inte bestämt ännu om jag skulle få det eller inte men som det såg ut just då skulle jag inte behöva det. Jag minns att jag tyckte att det var för bra för att vara sant, lyssnade på min förlossningsspellista, drack blåbärssoppa och hade det gött på pilatesbollen. Jag testade att stå och gunga vid gåbordet, komsi komsi neråt bebisen!

 

11.45 höjdes mitt värkstimulerande dropp eftersom jag inte öppnade mig mer trots starka värkar, och då började jag känna av värkarna igen. Det gjorde inte speciellt ont men det tryckte nedåt - jag tyckte att det var toppen för då visste jag att det hände grejer. Sen höjdes dosen ännu mer men fick sänkas igen en stund för att bebisen blev stressad, men höjdes sedan upp igen. Då tryckte det på ordentligt nedåt och gjorde ont och jag fick andas mig igenom värkarna igen. Vid 13.20 var det dags för skiftbyte igen och det var lite trist eftersom vi hade varit jättenöjda med vårt team (och eftersom undersköterskan som för övrigt var skitrolig och lättsam sa lite skämtsamt att hon trodde att bebisen skulle vara ute före 13 för hon ville ha förlossning under sitt skift, haha, så lite surt att det inte ens var i närheten). Men nästa team blev också sjukt bra! Vi fick en barnmorskestudent som heter Evelina som var helt fantastisk och skötte i princip hela vår förlossning själv (hon var nästan färdig bm). När Evelina undersökte mig första gången runt 13.30 hade jag öppnat mig till 8 cm, hurra! Så himla skönt att det gick framåt igen, jag hade börjat oroa mig litegrann för vad som skulle hända om det inte gick framåt snart. Runt 14.30 var jag öppen 9 cm. Värkarna var vid det laget rätt påtagliga och det var ett ordentligt tryck nedåt. Jag höjde dosen på epiduralen. Jag var sjukt pepp för att det gick framåt och laddade på med risifrutti, blåbärssoppa och vatten, jag ville höja energin lite så vi drog igång lite musik igen också. Evelina hade sagt att efter att jag hade ätit lite så skulle vi jobba på i olika förlossningsställningar, för det var snart dags för bebis att sjunka ner till bäckenbotten. Jag funderade lite på vilka förlossningsställningar jag helst ville föda i, jag hade inte funderat så mycket på det innan utan ville ha ett öppet sinne och ta det som det kom och komma fram till det tillsammans med barnmorskan. Jag var lite sugen på att stå på knä i sängen och luta mig fram över ryggstödet och att Jesper skulle stå där framför mig.

Vi började med att testa förlossningspallen.  Det var skönt att ha Jesper bakom tyckte jag, det kändes så tryggt när han höll om mig bakifrån och det var avslappnande att kunna luta sig bakåt med en kudde mellan oss. Nackdelen för mig är att man verkligen sitter still, det går ju inte att gunga. Men Jesper kunde gunga min överkropp lite i alla fall. Någon gång runt den tiden hände det första jobbiga under förlossningen - bebisens hjärtljud blev sämre. Evelina kom in och bad mig att ställa mig upp vid gåbordet istället. Hjärtljuden blev bättre nästan omgående vill jag minnas, men jag blev ordentligt orolig ändå och väldigt känslosam. Den andra barnmorskan kom också in för första gången och kollade hur det gick. Jag minns att jag försökte dölja att tårarna rann och försökte hålla rösten stadig när jag frågade dem om man skulle kunna göra ett urakut kejsarsnitt direkt i rummet om det skulle bli kritiskt för bebisen, så att det inte fanns någon risk att man inte skulle hinna få ut honom. De försäkrade mig om att det inte fanns något som antydde att det skulle behövas men att det inte fanns någon risk för att man inte skulle hinna.

 

Smärtan blev mer och mer påtaglig allteftersom bebisen sjönk ner och jag var vid det laget tvungen att andas mig genom värkarna med långa, djupa andetag igen och Jesper fick vagga mig och dra hårt längs mina armar. Jag ville härda ut ganska länge utan lustgas eftersom jag tänkte att värkarna säkert skulle bli jäkligt mycket mer smärtsamma längre fram och jag ville liksom inte spela alla kort för tidigt. Men vid 16-tiden kände jag att det gjorde ordentligt ont igen och frågade bm om jag kunde börja med lustgasen. Det var fritt fram när jag ville! Vi bytte position till att jag låg på sida i sängen med ena benet uppe på ett stöd. En ställning jag nästan var motvillig till att testa, aldrig i livet tänkte jag med tanke på att jag hade tyckt att det var så jobbigt att ta värkarna liggande hemma, men det var sjukt bra! Testade också att stå på knä i sängen som jag trodde att jag ville, men mina ben var alldeles för svaga i och med epiduralen så det kunde jag glömma. Så mina favvisar var pallen eller på sida, och jag hade i princip bestämt att jag ville krysta fram honom på pallen. Jag filmade även en snutt runt 16.40 när jag låg på sida och hade börjat med lustgasen, jag var öppen 10 cm (YES!) och sa "det började precis bli ganska riktigt jävla jobbigt faktiskt" och så kom en värk och jag andades djupt och långsamt i masken. Jag fick bli tömd på urin för jag kunde inte kissa (det kan bli så med epiduralen), och bebisen behövde ju all plats den kunde få nedåt. Då började även det berömda problemet - jag kände verkligen att jag ville gå på toaletten men det GICK verkligen inte vilket kändes helt sjukt för jag kände verkligen att jag behövde det. I princip alla som föder barn känner ju så, men jag kände ändå att naaej, det är på riktigt för mig alltså. Det är galet hur dum man är, haha! Det är ju alltså barnet som trycker mot tarmarna så att det känns som att man måste gå på toa. Jag spenderade en del tid där inne, otroligt frustrerad och det var oerhört smärtsamt att ta värkarna där inne utan lustgasen, men nej, det var ju ingenting.

17.00 var jag tillbaka på förlossningspallen. Vi tog värkar och käkade godis, sista chansen liksom. Jag var extremt pepp, trots smärtan. Då var det intensivt, och efter den lilla snacks-stunden så var det inget mer lattjande utan verkligen fullt fokus på födandet. Jag minns inte riktigt i detalj allt som hände under de sista två timmarna heller, det flyter ihop lite. Jag trodde ju verkligen att det var otroligt nära när jag satt på pallen då vid 17, men vi skulle få hålla på ett par timmar till. Tiden gick väldigt fort då. Efter att vi hade ätit godis mellan värkarna så sa Evelina att det var dags att börja krysta snart. Galet! Hon meddelade den andra barnmorskan, och Jesper fick hjälpa mig att ta av mig min bh. Vi fick pausa mitt i för att det kom en värk. Värkarna var allt mer intensiva, jag blundade, gick in i mig själv och andades djupt i masken. Värkarna blev längre och längre och tätare och tätare, jag tror att jag hann med 9 djupa andetag under varje värk på slutet innan krystandet började.  Evelina sa att om jag kände en krystvärk skulle jag krysta, tre gånger under varje krystvärk och hämta luft emellan. Hon ville även att jag skulle lägga bort lustgasen, vilket jag var lite nervös inför eftersom det var ordentligt smärtsamma värkar och att andas djupt i masken var mitt sätt att hantera dem. Men jag peppade mig själv, självklart klarar jag värkarna utan lustgas, this is it! Nu händer det. Jag ska föda vårt barn!

 

Eftersom jag hade fått klartecken om att det var dags att krysta så började jag krysta vid nästa värk, men det kändes inte riktigt rätt. Jag tog i, men inte allt jag hade, på grund av en oväntad och ovälkommen rädsla för att spricka. Jag hade läst att risken för att spricka ökar om krystskedet går för fort, så jag fick tankar om att inte ha för bråttom. Men det var inte bara därför, känslan i kroppen var liksom inte riktigt rätt på något sätt. Men jag hade ju aldrig fött barn förut och hade inget att jämföra med. Efter några dåliga krystvärkar började Evelina förstå att det var något som inte stämde för mig, så hon frågade om jag verkligen kände att jag fick krystvärkar. Då fick jag erkänna att nej, det kändes inte riktigt så. Av någon anledning skämdes jag, det var också därför jag krystade fast det inte kändes riktigt rätt. Prestige, det kändes lite som att jag misslyckades om jag inte kände krystvärkarna och krystade rätt. Och jag skämdes över rädslan över att spricka så att jag inte tog i fullt ut, det har jag heller aldrig berättat för någon faktiskt. Men Evelina sa bara att jag inte skulle krysta om jag inte kände en krystvärk. Jag blev tillsagd att gå och kissa. Jag ville inte, jag ville ju föda ut honom NU! Jag sa tack men nej tack, jag vill inte gå någonstans, och frågade om de inte bara kunde tömma mig, jag hade ju ändå inte kunnat kissa förra gången. Smärtan var så intensiv att jag var tvungen att lägga all fokus på att hantera den, andas djupt (nu utan lustgasen) och gå in i mig själv. Då finns inte utrymme för att göra andra saker så som att resa sig upp och försöka gå och kissa. Men nej, den andra barnmorskan (Evenlinas handledare tror jag) tvingade bestämt iväg mig. Jag kommer ihåg att jag kände mig så sur på henne, där kommer hon liksom mitt i slutskedet och vet ingenting om mig och vår process och så ska hon bestämma att jag måste resa på mig och förstöra mitt fokus. Jag minns att jag önskade att hon kunde pipa någon annanstans så kunde jag, Jesper och Evelina fixa det där själva! Jag var så himla borta i huvudet vid det laget, så inne i mig själv.

 

Efter mycket övertalning gick jag in på toaletten, jag fick stanna och ta ett par värkar på vägen. De var extremt starka, jag kommer ihåg att jag tyckte att det var vansinnigt jobbigt att jag skulle gå ända till toaletten. Jag var ju dessutom tvungen att ha gåbordet på grund av epiduralen, och släpa på ställningen med droppet. Jag kunde inte kissa (jag sa ju det, tänkte jag) men uppenbarligen visste bm vad hon gjorde när hon bad mig att gå dit, för när jag satt på toaletten och försökte kissa så kom den första riktiga krystvärken. Då insåg jag att de andra värkarna inte hade varit riktiga krystvärkar, för när den värken kom alltså... Det var så oerhört mäktigt! Det var en enorm kraft som sög tag i hela mig, det fanns inget annat alternativ än att krysta. Jag vrålade ut till barnmorskorna att nu kommer en värk och jag krystar nu, det går inte att hålla emot! "Gör det du". Fick jag bara lugnt till svar. Jag tänkte att fan, nu föder jag på toaletten.  De fattar verkligen inte vad som händer här tänkte jag, men de hade nog varit med förr och visste att han var långt ifrån ute.

Efter ett par krystvärkar inne på toaletten kom jag ut och fick lägga mig i sängen så att de kunde tömma mig. Samtidigt kom ju krystvärkar, och alltså, jag kan inte ens beskriva kraften. När det var klart fick jag ligga på sida med benet uppe på stödet. Evelina frågade om jag fortfarande ville föda på pallen, för isåfall måste vi tillbaka dit nu. Nej! Det var otänkbart att jag skulle flytta på mig igen. Kraften i krystvärkarna sköljde över hela kroppen, sög tag, och det kom helt naturligt att ta i så mycket jag någonsin kunde och mer. Jag tog i tills luften var slut och längre, drog efter andan och tog i lika mycket igen. Tre gånger varje värk. Jag lät som en urkvinna, ljudet kom liksom inifrån och gick inte att styra, precis som kraften. Magiskt.

Magin försvann när hans hjärtljud började gå ner. Jag var så inne i mig själv och i att krysta, jag förstod inte riktigt vad jag skulle göra men jag förstod att något inte var bra. Runt den här tiden kom förlossningsläkaren in. Hon var med resten av förlossningen. De bad mig att lägga mig på rygg, det kändes nästan omöjligt men jag förstod att det var allvar och kom över på rygg. Jag vet inte om de gjorde någonting mer men hans hjärtljud blev bättre. Jag förstod att han måste ut, nu. Jag kände en enorm press att lyckas krysta ut honom fort. Jag fick lägga upp benen på två stöd för att kunna ta spjärn, och jag tog om möjligt i ännu mer, jag krystade tills jag nästan svimmade och drog efter andan och gjorde det igen. Hela tiden berömde de mitt krystande men sa samtidigt att jag skulle krysta lite till, lite till. Jag skrek som en urkvinna, ljud man bara kan göra under en förlossning, ljud som kommer inifrån och man aldrig hört förut. Mäktigt. Jesper satt bredvid mig, nära, nära, och höll min hand. Jag tittade på honom mellan två krystvärkar och såg att han var rädd. Ett av mina starkaste minnen från förlossningen är att jag sa till honom då "älskling du behöver inte vara rädd, det gör inte ont, jag lovar. Det är bara en sån kraft." Han blev nog ganska ställd och jag kunde se att han inte trodde på det. Men det var sant. Smärtan då var naturligtvis oerhörd, men den bleknade bort jämfört med kraften. Jag upplevde inte den stunden som smärtsam.

 

Jag hade sagt innan till Evelina att jag gärna ville känna på huvudet för att bli ännu mer motiverad, och någon gång under den här tiden frågade hon om jag ville känna. Jag kände, det var det mjukaste lilla huvud jag någonsin känt. Mitt barn! Han var verkligen snart ute. Vid varje krystvärk kändes det verkligen som att han skulle komma ut, och det lät så på barnmorskorna och läkaren också. Efter några såna krystvärkar sa läkaren "Linn, han kommer inte ut, det är för trångt. Vi kommer att klippa dig nu för att du inte ska spricka." Det var första gången under hela förlossningen som jag tänkte nej. Det kändes ganska jobbigt, även om jag inte varit speciellt rädd varken för att bli klippt eller att spricka innan (de flesta gör ju ändå det) så kändes det jobbigt där och då. Hon la bäckenbottenbedövning och klippte, det kändes ingenting men ljudet av klippet var vidrigt. Direkt efter det, klockan 19.15 kom han ut, vilken känsla! De lade upp honom på min mage direkt. De mäktigaste känslorna i världen sköljde över mig. Tårarna rann och jag tog tag i honom direkt och drog upp honom på mitt bröst.  "Hej älskling, har du kommit ut till mamma och pappa nu?". Han skrek, det var det finaste skriket. "Ja, var det jobbigt älskling?" Att få hålla honom i famnen var obeskrivligt. Jag visste inte än om det var min son eller dotter. Jesper hade sett när de lyfte upp honom på min mage, så någon av barnmorskorna frågade honom om han inte skulle berätta för mig vad det var. Jesper var så tagen och rörd, tårarna rann på honom också och jag såg på honom att han inte kunde prata än. Vi låg så en kort stund, nära alla tre. Sen sa han "jag tror att det är en liten Malte". Det var bara kärlek. Allt annart var borta.

 

Sen blev allting väldigt dramatiskt. Jag blödde väldigt mycket och moderkakan släppte inte. Det kom in ännu flera personer i rummet och det var typ sex personer som sprang runt mig, satte infarter, gav mig sprutor och kollade mitt blodtryck. När de skulle sätta infart för eventuell blodtransfusion i min hand frågade de om jag ville fortsätta hålla min son eller om Jesper skulle ta honom. Jag minns att jag blev rädd och att jag tänkte att jag precis fått träffa min son och att nu kunde jag dö. Jag visste ju att man kan förblöda ganska snabbt om moderkakan inte släpper (men självklart var det inte alls i närheten). Jag sa till Jesper att han fick ta honom, jag ville att han skulle vara i sin pappas trygga famn om det inte skulle gå bra för mig. Läget stabiliserades. Jag hade förlorat 850 ml blod. Vi fick ut moderkakan, de tryckte på min mage och jag fick krysta lite. Sen blev jag sydd, först av läkaren och sen av barnmorskan. De bedövade med spray och sprutor. Jag minns att jag var rätt ledsen då, väldigt omskakad av situationen innan och för att jag trodde att jag var helt förstörd där nere och spruckit helt och hållet, men så var det ju inte. Andra graden, vilket är den vanligaste tydligen. För mig kändes det som att de höll på i två timmar, men Jesper sa sen att det var typ 20 minuter.

Jag fick tillbaka Malte innan de började sy, och det var så fint att äntligen få hålla honom i min famn. Han hittade bröstet och tog ett bra tag väldigt snabbt, mammas duktiga kille. Tänk att han var ute hos oss. Det gick inte att slita blicken från honom. Det var så nytt och samtidigt så naturligt att ha honom ute hos oss. Äntligen. Vi var så otroligt trötta men så, så lyckliga.

 

- Möt smärtan, välkomna den & jobba med den. Spänn inte och kämpa emot. Smärtan är bra, varje värk tar oss framåt och närmare att få träffa vårt barn. Tänk JA, snart är jag en värk närmare istället för nej, nu kommer snart en värk till.

 

- Fokus! Behåll en positiv inställning under förlossningen och ett positivt tänk. Jag vet att det kan göra så himla stor skillnad för mig, och jag måste hålla fast vid positivitet och inte fastna i en negativ tankespiral. Behåll fokuset på målet. Vi ska få träffa vår bebis! Vi klarar det här. Vi är ett team. Jag klarar det här. Jag är stark.

 

- En värk i taget. Varje värk är ett steg närmare bebisen, och ingen värk kommer tillbaka. Det finns bara framåt. Ta en i taget, för att inte överväldigas eller tänka på hur länge jag ska ha ont, för det vet vi inte. Att vara i nuet och ta en värk i taget kan vara en utmaning för mig, eftersom jag motiveras så mycket av milstolpar och mål, så att inte veta alls hur lång tid det är kvar gör det lite svårare att behålla motivationen. Där får Jesper hjälpa till och påminna, en värk i taget.

 

- Känn av hur många djupa andetag jag kan ta under varje värk & ha det som milstolpar. Vi kan räkna de andetagen tillsammans. Alternativt, ha koll på hur långa värkarna är och så kan Jesper räkna ner tiden för mig. Jag klarar smärtan när jag vet att den är övergående.

 

- Slappna av och bli tung, släpp ner axlarna, slappna av i käkarna och andas djupt. Jesper får hjälpa mig att slappna av genom att påminna mig om detta och genom att hålla om mig, massera mig, stryka mig på ryggen, masssera mig i håret eller vad som fungerar för stunden.

 

- Tänk att bebisen ska nedåt, spänn inte emot. Gärna upprätta ställningar för att underlätta processen. Jag tror att jag kommer att tycka att det hjälper att stå och gunga lite, åtminstone tidigt i förloppet, typ hemma-fasen (första delen av latensfasen).

 

- Jesper ska försöka få mig att vila och helst sova när det drar igång. Kan behöva övertalning då jag ofta bara vankar runt.

 

- Jespers största uppgift är ju att peppa mig och hjälpa mig att ha jävlar anamma. Ju ondare det gör desto mer händer det i kroppen och desto snabbare får vi träffa vårt barn.

 

- Värme är något jag tror kan fungera bra för mig, varmt bad, dusch eller vetekudde.

 

- Öppen iställning till smärtlindring. Jag provar gärna i första hand alternativ som värme, tens-apparat, massage, kanske akupunktur, lustgas (men tror inte att jag kommer att gilla det, ska bli spännande att se!) men är även öppen för till exempel epidural. Det beror helt på hur jag upplever smärtan och hur snabbt förlossningen går och så vidare. Jag är öppen för att jag inte kan styra över hur det ska bli eller hur jag ska känna, och därför vill jag ta ställning till smärtlindring där och då och gärna med hjälp av barnmorskorna.

 

- Energi! En annan av Jespers främsta uppgifter blir att se till att jag inte får lågt blodsocker, vilket kan påverka mig jättemycket. Vi har massor av mat, godis, snacks och dricka förberett så att jag ska ha någonting jag klarar av att få i mig, för att inte sabba förutsättningarna för en bra upplevelse genom lågt blodsocker. Får jag för lågt blodsocker blir jag grinig och negativ, är man dessutom svag och trött blir det ju knappast en höjdarkombo.

 

Häromdagen gjorde vi det sista, sista som vi ville ha gjort innan bebis kommer (men som inte var så viktigt egentligen) och det var att göra i ordning vagnen. Så mysigt att allt känns klart och förberett för bebisens ankomst nu (det här inlägget läggs upp ett par dagar efter att jag skriver det så vem vet, bebis kanske till och med redan har kommit). :)

 

 

Vi har köpt en begagnad Stokke Trailz med liggdel och sittdel, liggdelen sparsamt använd och sittdelen aldrig använd så den ser ut som ny. Men vi ville ändå rengöra den ordentligt och bädda i ordning för bebisen.

 

Vi har valt att bädda med vätsketätt madrasskydd längst ner, underlakan, sen ett fårskinn som bebisen fått av sin farmor och farfar. Superfint och mysigt, och det är ju lite stort så det ligger vikt vilket jag tror bara är bra i början eftersom vagnen blir lite trängre (det är ju en väldigt stor vagn) och mysigare för bebisen. Sen en supermysig filt som jag fick på min babyshower samt en liten pandakudde. Vi har också köpt en liten elefant-mobil till vagnen. Det enda som saknas är lite reflexer sen är vi helt kittade!

 

I förrgår (onsdags) mådde jag väldigt dåligt, hade verkligen NOLL energi och tog mig enbart från sängen till soffan och låg där HELA dagen och var helt sänkt. Kände mig bara så trött och illamående och kunde inte göra någonting, första gången jag känt så under hela graviditeten. Därför var jag helt övertygad om att det var förlossning på gång, eftersom jag har så svårt att varva ner och vila så TVINGAR kroppen mig nu att vila upp mig för inatt drar det igång! Men nä. Dock hade jag förvärkar under kvällen och natten och jag tror möjligtvis att delar av slemproppen gått också (varsågod för details!).

 

Men bara för det så vaknade jag med vääärldens energi igår och var hur pigg som helst och skulle in till stan och avverka hur många ärenden som helst. Men startade hos min svärfar för att hjälpa honom att fixa en blocket-annons på Jespers morfars bil som ska säljas. Det gick kanon, sen var jag redan helt slut och då hade jag massa saker inplanerade i stan. Åkte till stan i alla fall men gjorde inte så himla många ärenden. Det var dock lite mysigt att gå runt själv och strosa runt, en sista gång innan bebisen kommer. Hittade världens sötaste pyjamas till bebis och en skjorta som precis går på nu fortfarande (skippar ju mammakläder) och även blir perfekt sen eftersom skjorta är smidigt att amma i tänker jag mig. Köpte även ett par solglasögon (fick världens vårfeeling helt plötsligt!) och två par örhängen, har börjat använda örhängen mer frekvent under det senaste året (innan dess har jag verkligen typ aldrig använt örhängen, så hålen har nästan växt igen när jag skulle sätta i inför speciella tillfällen). Så nu kände jag att det var kul med lite nya vardagsörhängen att varva med. :) jag gjorde även några viktigare ärenden. Men alltså, det var nog sista gången faktiskt för det är lite småjobbigt. Sen tvingade jag Jesper att handla mat med mig fast jag hade tänkt att göra det själv, ORKADE verkligen inte. Kommer även att skicka in honom på IKEA idag & köpa ett par saker vi behöver, samt hämta paket åt mig, för jag orkar verkligen inte själv. Men han är världsbäst och kirrar allt utan problem.

 

Idag slutar Jesper tidigt, 13.00, så himla lyxigt att han gör det varje fredag! Så vi ska mysa lite hemma och sen ska vi till hans syrra och hennes kille och äta middag och ha spelkväll. Supermysigt! ♥

 

Förra helgen var min kusin & hans tjej här och Lina fotade oss och kulan. ♥ Hon fotade vårt bröllop också och är så himla duktig, jag är så sjukt glad och tacksam över att ha fått de här fina bilderna! Det kommer troligtvis lite fler bilder framöver också. Så himla fint att få den här tiden i livet förevigad med så fina bilder.

 

Om det är någon som vill ha hennes uppgifter för en egen fotografering så är det bara att höra av sig, hon älskar nämligen att fota bröllop, gravida och bebisar även om hon just nu har lite mycket att göra i sluttampen av sina studier.

 

Vi packade ur blöjor och rumpsalva då vi fick höra att det finns att få på sjukhuset. :)

Oj vad jag blev bombarderad med kommentarer om bindorna när jag la upp på instagram - det var minsann galenskap att ta med för man behöver absolut förlossningsbindorna på BB & de är bäst och så vidare. Men jag har hört flera personer som tycker att de är fruktansvärt obekväma och att de hellre har egna och byter oftare. Jag vet med mig att jag lätt kan störa mig på en sån sak som en stor, jobbig blöja så att jag väljer att packa ner och används de så används de och används de inte så åker de med hem igen. Inte värre än så.

 

Vecka 39 är här! 11 dagar kvar till beräknad födelse av vårt barn. Herrejösses, vad fort det har gått. Vilken häftig resa. Vilken fantastisk graviditet. Vilken lycka. Tack, universum! Nu känner vi oss faktiskt redo och längtar efter vår lilla skrutt. Men ingen stress ännu. Han eller hon (gud så spännande det ska bli att snart få se vem det är som gömmer sig där inne) får komma precis när han eller hon är redo.

 

Jag är fruktansvärt, orimligt trött nu. Fast egentligen är det ju inte orimligt alls, det förstår jag ju. Jag skapar ett barn, min kropp laddar inför en förlossning. Det är ju helt naturligt att vara trött, det är bara det att JAG inte riktigt kan varva ner, acceptera och slappna av. Jag är lite ledsen över det faktiskt, och inser ju att jag kommer att ångra att jag inte tillåtit mig själv att vila mer, koppla av mer, och njuta mer av att FÅ bara ta det lugnt. Jag håller alltid på och far runt, städar, tvättar, diskar, handlar, lagar mat, sorterar, vill vara produktiv hela tiden. Jag kan liksom inte varva ner. Men det är bra att Jesper i allafall slänger ner mig i soffan ibland och typ tvingar mig att ta det lugnt. Han är helt fantastisk, vill gråta av lycka för att han är min och att vårt barn får lyckan att ha honom som pappa. Världens bästa man.

 

Så en av anledningarna till min trötthet är att jag inte tar det lugnt utan ska göra saker hela tiden, den här veckan har jag varit borta hemifrån länge minst tre dagar och varit jäkligt aktiv. Och när jag har varit hemma så har jag fixat med grejer hela tiden. Blir ju så trött när jag är borta & gör för mycket att jag typ vill gråta men känner mig ju så duktig. Älskar ju att vara produktiv och göra saker. Men graviditeten är ju så förhållandevis kort, tänk om jag bara kunde tagga ner lite. En annan anledning är att jag inte sovit så kvalitativt, Jesper har nämligen plogat snö på nätterna typ hela veckan och jag HATAR att gå och lägga mig utan honom, vilket har resulterat i att jag har tittat på serier till jättesent och sen somnat i soffan och sen vaknat efter alldeles för lite sömn. I natt vaknade jag flera gånger och funderade på att gå till sängen men tänkte att äh, han kommer nog snart, jag ligger kvar. Klockan 07 gick jag upp, från soffan. Inte legat i sängen alls detta dygn med andra ord.

 

Men en sak var helt magisk och knasig, jag vaknade en gång i morse av ett bebisskrik. Alltså det var så otroligt verkligt att jag fick en chock och ba - men VA, bebis är ju kvar i magen VÄL!?? Och ja, det var en dröm. Så himla häftigt att man kan drömma så verkligt. Det kändes naturligt i alla fall och jag antar att kroppen och hjärnan förbereder sig lite. Jag längtade såklart ännu mer då. ♥  tänk att snart är vår unge här, ute, och skriker på riktigt.

 

Annars mår jag bra, svullnaden är under kontroll och likaså de små smärtorna i kroppen. Nemas problemas. Förvärkarna kommer lite då och då men har varit rätt lugna de senaste dagarna. Det är väldigt spännande, när som helst kan vi bli föräldrar.

 

 

I och med flytten har vi inte haft internet på ett tag, men nu har Jesper fixat! Veckorna flyger förbi och nu är vi redan i vecka 38 och bebis kan komma när som helst, helt otroligt! ♥

 

Under vecka 36 fick jag jätteont i mina finger- och tåleder på grund av svullnaden (det kom nog lite tidigare också). Mina fötter har varit heeeeeelt groteskt svullna, och det har hållt i sig. Nu är det faktiskt lite bättre, antagligen mest eftersom Jesper är världsbäst och (förutom att retas) lägger upp mina fötter i högläge i tid och otid och lägger kuddar under mina fötter i sängen. Utöver det så var jag otroligt stressad under vecka 36 eftersom allt inte var klart med lånet och så, så jag kunde inte riktigt slappna av. Det var otroligt skönt när det blev klart och vi bara kunde slappna av lite. Dock har hantverkarna fortfarande inte åtgärdat felen från besiktningen, och bristen på engagemang gör mig riktigt irriterad när jag uttryckt att jag VERKLIGEN vill att de ska bli klara innan bebisen kommer. Men, jag försöker ta det lugnt och tänka att allt har sin tid.

 

Under vecka 37 fortsatte förvärkarna komma med jämna mellanrum, så himla spännande och häftigt! En natt hade jag 8 stycken värkar på mindre än en timme, de höll i sig i 20-45 sekunder ungefär. Men jag trodde ändå inte att det var någonting på gång, det gjorde inte tillräckligt ont. Spännande ändå dock, och vi pratar om förlossningen här hemma typ varje dag. Vi känner oss väldigt peppade och redo, det ska bli spännande och vi längtar såklart efter att få träffa mini.

 

Nu under vecka 38 har jag inte riktigt haft samma typ av förvärkar, men jag har ont väldigt ofta, det ilar och molar nedåt. Jag blir också ännu tröttare med tiden, jag märker att kroppen laddar inför förlossningen både genom att jag vill äta mycket och måste vila mer. Och dessa smärtor och känningar. Det känns i kroppen att det är någonting på gång, och jag tror ju att vår bebis vill komma innan BF. Men jag vet ju att vissa andra också känner såhär och ändå går över tiden två veckor, så jag försöker hålla sinnet öppet för att det kan bli så också.

 

Jag var ute och gick en timme med pappa och hundarna här om dagen, och då fick jag ont i höften/benet. Jag beskrev det som att det kändes som att man skulle kunna plocka av benet som man kan göra på en barbiedocka, alltså typ häkta loss höftkulan, haha! Det har också strålat ner i höfterna och låren en del. Så jag börjar helt klart känna av att jag är gravid på ett annat sätt än tidigare, men jag tycker fortfarande att det är mysigt och jag trivs.

 

En annan sak som har blivit både bättre och sämre är sömnen! Jag sover mycket bättre, säkert för att mycket är klart med huset och så, men däremot är kroppen tyngre (jag har gått upp nästan 12 kg nu) och det gör ont i höften om jag ligger på samma sida för länge, så jag får vända på mig. Och ibland får jag lägga en kudde liksom lite bakom mig så att jag ligger halvt på rygg med stöd bakom, för att avlasta höften.

 

Alltså, kan ni förstå att den här magen någonsin varit platt!? Inte jag! Så konstigt. Känns så naturligt att vara gravid nu att jag inte riktigt kan greppa att min kropp varit utan bebis. Kollar tillbaka på bilder från tidigt i graviditeten när jag tyckte att magen syntes såå mycket, och skrattar ihjäl mig typ. Magen börjar bli ordentligt stor nu, mysigt tycker jag.

 

Tänker mer och mer på förlossningen ju närmare den kommer, är fortfarande inte rädd utan tycker att det ska bli spännande och jag ser till och med fram emot att få uppleva den, och träffa vårt barn naturligtvis. Men jag har fått några ordentliga förvärkar, i söndags när vi var på en affär för att handla en present till Jespers syster kom den första ordentligt smärtsamma, jag fick andas igenom den men det gick bra och kändes helt okej ändå. Inatt fick jag nästa riktigt smärtsamma värk, och då var det lite värre eftersom man ligger ner och inte är igång och vaken på samma sätt. Men det gick bra, kunde slappna av genom värken och andas. Men inatt blev jag lite nervös ändå, om dessa förvärkar gör så ont, hur ont kommer det att göra sen!? Jag räknar med att det kommer göra väldigt mycket ondare, och hoppas bara att jag ska kunna hantera smärtan. Vill gärna vara hemma så länge som möjligt också känner jag.

 

Det bästa som hände under veckan var att jag blev sååå grundlurad och totalt överraskad med en BABYSHOWER! Som jag har hoppats på att få en & sett fram emot det! Mina vänner & familj var där, det var så otroligt fint arrangerat, finare än jag någonsin kunnat drömma om. Jättemycket gott, fint dekorerat, mysiga lekar & fina presenter. Är så himla glad & tacksam, känner mig så uppvaktad & älskad. Världens bästa människor! Tänkte att jag ska lägga upp ett eget inlägg med bilder från babyshowern senare.

 

Vi har också varit på profylaxkurs del 1 av 2. Alltså, vi bokade ju in en profylaxkurs för att jag ville att vi ska ha så bra förutsättningar som det bara går för att få en så bra upplevelse som möjligt av förlossningen, och att vi ska få verktyg för att vara ett bra team. Men alltså, det vi gjorde på 3,5 timme där känns det som att vi kunde ha kollat på ett 3 minuter långt youtubeklipp eller något och lärt oss. Andas, inga konstigheter, in genom näsan och ut genom munnen typ. Beröring är lugnande och hjälper en att slappna av. Ja, det var väl det mest väsentliga. Nej, alltså jag tycker inte att det är värt 1.900 spänn att gå på den kursen. Men vi får väl se hur andra gången blir, det är på måndag.

 

Jag har börjat få lite ont i händerna eftersom jag är svullen & jag sover dåligt, vilket gör att jag blir trött på dagarna. Men annars mår jag fortfarande bra & älskar att vara gravid. Känner aboslut ingen stress över att det ska vara över än, men självklart börjar jag längta lite efter vår bebis nu.

 

 

Runt början på vecka 33 kom svullnaden för mig, jag märker att skorna är lite trängre än vanligt & jag kan inte ha mina ringar. Jag har ju alltid ringarna på mig dygnet runt, men jag vaknade en morgon och fick knappt av dem, och när jag fick av dem började fingret pirra, så jag tror att blodtillförseln var lite strypt. Jag ville ändå ha dem men Jesper sa ifrån (tur det) så nu är jag ringlös ett tag. Jag känner också att jag är lite öm i händerna, det är liksom lite obekvämt att knyta nävarna till exempel. Jag är liksom inte supersvullen, men det känns ju litegrann.

 

Nu är jag inne i vecka 34 (33+4), bebisen är runt 42 cm lång & väger över 2 kg. Han eller hon har börjat bli riktigt stark och sparkarna har börjat kännas ordentligt, fast det är mycket mindre sparkar och mer buffar och vändningar/stora rörelser nu. Det är så häftigt när man ser en fot komma farandes över magen. Jag tror att bebisen inte har legat kvar med huvudet nedåt utan vänt sig minst en gång uppåt, för det har varit sånt tryck upp mot bröstkorgen, och jag har haft jättejobbig halsbränna vilket jag gissar beror på att bebisen trycker på magsäcken/magmunnen? Men nu tror jag att han eller hon ligger rätt igen.

 

Jag har massor av sammandragningar nu, så jag märker att kroppen verkligen börjar förbereda sig inför förlossningen. De flesta är inte smärtsamma alls, men det har också kommit några förvärkar. Jag är ju lite knäpp men jag tycker att det är lite spännande att få känna på den smärtan lite innan, för att man ska kunna få en liten föraning om vad som komma skall. Jag tänker väldigt mycket på förlossningen nu också, och drömmer också om den ibland. Jag läser lite varje dag i böckerna vi köpt, just nu läser jag "Vattnet går" som jag fick av Sophia & Angelica.

 

Det känns så himla galet att det är så nära nu, 44 dagar kvar till beräknad förlossning. Det går så fort! Jag är lite stressad över att det är så mycket som händer på en gång, vi har ju slutbesiktning och slutsamråd om exakt två veckor idag så om allt går bra så flyttar vi in under nästnästa vecka. Då är det bara det sista mötet med banken kvar & skriva lånen, sen är alllt klart. Men det känns lite jobbigt & stressigt, jag hade gärna velat vara på plats i huset lite tidigare. Jag är ändå tacksam över att det blir klart nu & inte senare, vi hinner ju ändå komma i ordning litegrann förhoppningsvis innan bebis bestämmer sig för att komma. För man vet ju inte riktigt, det kan ju hända att vår bebis vill komma tidigare än beräknat datum, men jag hoppas att han eller hon kan vänta.

 

Jag sover fortfarande riktigt dåligt, jag vaknar ett par gånger per natt för att gå upp & kissa, och det har jag egentligen inga problem med alls. Det som är jobbigt är att jag inte kan somna om, utan ibland ligger vaken i en timme eller två mitt i natten. Jag märker också att tröttheten verkligen har kommit nu, helt sjukt hur stor skillnad det är alltså, jag vill hitta på grejer (och gör saker hela tiden också) men blir sjukt trött av INGENTING.

 

Tänker också mycket på namn nu, vi har ett pojknamn som vi är väldigt säkra på & ett flicknamn som vi är ganska säkra på. Men vi har inte så många backups, så jag blir lite orolig över att bebisen ska komma ut & det inte ska kännas bra. Vill ju gärna att han eller hon ska få sitt namn ganska omgående. Men förhoppningsvis ska namnen vi valt passa bra på vårt lilla hjärta. ♥

 

 

Mycket av det som är kvar är apoteksgrejer, som vi tänker att vi köper efter inflytt i huset. Men vi får se om vi vågar vänta, vi vill ju gärna packa bb-väskan snart. Jag började ju handla väldigt tidigt, vilket känns väldigt skönt nu faktiskt så att det inte blir så himla stora utgifter nu när vi ändå kommer att vilja lägga en hel del pengar på inredning till vårt nya hem.

 

 

Sova:
(x) Spjälsäng/vagga
(x) Spjälskydd
(x) Madrass
(x) Täcke
(x) Kudde
(x) Lakan
(x) Filt
(x) Plastad frotté
(x) Påslakanset
( ) Mobil (vitt moln med silvriga moln & stjärnor från cotton & sweets)
(x) Babynest

Vagn:
(x) Vagn
(x) Regnskydd
(x) Myggnät
(x) Kudde
(x) Lakan
(x) Filt
(x) Åkpåse
( ) Plastad frotté  
( ) Reflex
( ) Skötväska
(x) Leksak

Bil:
(x) Babyskydd
(x) Isofix adapter

Sköta:
(x) Skötbord (bänken i tvättstugan)
(x) Skötbädd
( ) Våtservetter
( ) Tvättlappar
( ) Blöjor
( ) Blöjhink

Äta:
(x) Nappflaska
( ) Ersättning

Bada:
(x) Badbalja
(x) Insats till badbalja
( ) Tvättlappar
( ) Babyolja
(X) Badhandduk med huva

Kläder storlek 50 & 56
(x) Bodys
(x) Mjukisbyxor
(x) Mössa tunnare
(x) Mössa varmare
(x) Vantar
(x) Pyjamasar
(x) Strumpor
(x) Overall
( ) Tunn overall
( ) Dreglisar
(x) Tunna vantar mot riv

Mini-Apotek:
( ) Kräm mot röd bebisrumpa
( ) Näsdroppar för spädbarn
( ) Panodil stolpiller för spädbarn
( ) Febertermometer
( ) Kräm mot torr hud
( ) Barnolja
( ) Xylocain
( ) Snorsug
(x) Nagelsax och fil

Övrigt:
(x) Amningskudde
(x) Bärsele
(x) Snuttefiltar
(x) Nappar
( ) Napphållare
( ) Babygym
( ) Myspöl
(x) Lekfilt
(x) Babymonitor
( ) Madrasskydd till vår säng ifall att vattnet går i sängen
(x) Babygunga

Mamman:
(x) Amnings-BH:ar
(x) Bröstpump
( ) Amningskupa
( ) Amningsinlägg
( ) Kräm för bröstvårtor
( ) Stora bindor
( ) Stora trosor 

 

 

Saker vi vill ha som vi ännu inte köpt är en sängmobil från cotton & sweets, vi vill ha en med vitt moln & silvriga stjärnor & måne. Blöjhink behövs också. Vi skulle också vilja ha en myspöl från NG baby i grått, 120 cm i diameter. När det gäller kläder så har vi inte köpt så mycket alls i varje storlek, eftersom nära & kära kanske vill köpa kläder till bebisen i present. :) så enligt mig behövs klädförrådet fyllas på lite, i både 50, 56 & kanske lite i 62. Tänker att vi nog köper lite mer innan bebisen kommer, det är ju så mysigt att gå och handla tillsammans också (enligt mig, Jesper tycker att det är en mardröm att shoppa!). Det mesta har jag inhandlat själv, känner mig nästan egoistisk som tar upplevelsen ifrån Jesper men han tycker ju bara att det är jätteskönt att slippa.

 

Bebis är nu ungefär 37 cm lång & väger ungefär 1,7 kg. Alla organ är snart färdigutvecklade & bebisen ska mest gå upp i vikt. Magen växer på och jag har officiellt fått min första bristning, precis vid piercinghålet. Ska bli spännande att se om det blir fler eller om det är den enda. Magen ska ju trots allt växa i kanske 10 veckor till.

 

Det som är roligast just nu är att bebisen blivit så stor & stark, så rörelserna blir större och tydligare, vilket resulterar i att Jesper nu får känna rörelser varje dag, äntligen! Det är också oftare som andra får känna, vilket har varit väldigt svårt tidigare, bebisen har liksom blivit helt stilla så fort någon annan ska försöka känna. Bebisens nya talang är att ta spjärn på mina revben, vilket inte är det skönaste, men ändå roligt eftersom man känner att han eller hon blir starkare. Annars har den här veckan varit väldigt intensiv med jobb, montering av stommar till huset & snöröjning för Jesper.

 

Jag har äntligen fått svar från försäkringskassan och jag fick beviljat! Imorgon, fredag, jobbar jag min sista dag! Jag är så himla lättad! Det kommer att bli toppen. Det ska vi fira genom att åka till Leksand med två av mina bästa vänner, deras respektive & ena kompisens dotter. Det ska bli så himla mysigt! Fatta att jag ska sluta jobba nu. Helt galet. Jag har liksom jobbat sen jag var 14, och nu ska jag inte jobba på över ett år. Så overkligt. Ska bli skönt att landa i det i helgen.

 

 

 

La upp den här bilden på instagram & frågade om folk tror att det är en liten pojke eller flicka. De flesta tror att vi väntar en liten son. :) Bland våra närmaste är min pappa, storebror & svärfar heeelt säkra på att det är en flicka, och min farmor & kusin säger att det är en pojke. Jesper har inga misstankar alls, och jag har pendlat lite fram och tillbaka. Om jag skulle gissa just nu så tror jag att det är en liten flicka (bland annat drömde jag det för någon vecka sedan) men tidigare trodde jag att det var en pojke. Det ska bli så spännande att se vem som gömmer sig där inne! ♥

Bebisen är runt 35 cm lång & väger runt 1,4 kg. Bebisen växer och har blivit märkbart större och starkare! Nu kan han eller hon trycka huvudet mot ena sidan av magen och samtidigt sparka på andra sidan! Jag är så larvig, men jag blev helt rörd första gången det hände och sa till bebisen att han eller hon är så stark och duktig. Så konstigt den här stoltheten jag känner, vi har ju längtat efter bebis superlänge och jag är ju så himla lycklig över att vara gravid och de känslorna känns ju helt normala, men just att vara så himla stolt över graviditeten, magen och bebisen är ju ett konstigare fenomen tycker jag. Det går inte riktigt att förklara, men det är verkligen en stark känsla av stolthet och lycka.

 

Nyår var fantastiskt, vi firade med vänner & det var typ mitt bästa nyår hittills, jättefint & jättegod mat men utan så mycket press, ganska lugnt och supermysigt.

 

 

Vecka 28. Något som nu har blivit ett konstant faktum & ganska påfrestande med graviditeten är sömnsvårigheterna. Jag har ju aldrig, aldrig förr haft sömnproblem någonsin, även i de perioder då jag har gått igenom riktigt svåra saker i livet så har jag ändå alltid sovit bra. Men nu sover jag så dåligt! Tidigare har det bara handlat om att jag måste gå upp & kissa ett par gånger per natt, men i övrigt sovit bra. Nu måste jag fortfarande gå upp & kissa men skillnaden är att ibland kan jag inte somna om, och ibland vaknar jag utan att ens vara kissnödig och kan inte somna om. Det händer att jag vaknar vid 3-tiden på natten och sen inte får sova något mer, sååå påfrestande med sömnbrist. Och Jesper går ju upp vid 5 på morgonen och jag brukar gå upp 7, men jag lyckas aldrig somna om längre efter att han har gått upp. Det leder till att det blir väldigt långa dagar eftersom jag ofta jobbar till sent på kvällen... Jag får börja gå och lägga mig lite tidigare från och med nu så att det faktiskt räcker till med sömn om jag vaknar klockan 5. Men det är ju lättare sagt än gjort. :) Om man kommer hem 21 så är det ju svårt att hinna somna 22.

 

I övrigt mår jag jättebra. Det funkar ganska bra på jobbet också men det är lite svårare att komma ner och upp från golvet, magen är liksom i vägen. Och eftersom jag inte får sova så mycket så är jag lite tröttare. Jag märker också att jag börjar checka ut litegrann, det är ju helt galet, det är bara 2 veckor och fem dagar tills jag (förhoppningsvis) får gå hem på graviditetspenning. Nu har jag äntligen fått en ersättare att lämna över till, så de här veckorna ska jag lägga på dels en ganska stor omflyttning på avdelningen, och dels att lära upp den nya tjejen. Ska bli kul! Men det kommer att gå såå fort.

 

 

Bebis är nu ca 32 cm lång & väger runt 1 kg. Den (han/hon) börjar bli stor! Det känns så otroligt skönt att veta att han eller hon nu har stora chanser att klara sig utanför magen om förlossningen av någon anledning skulle behöva ske nu. Jag oroar mig inte alls över det, men det känns bara skönt att veta. Det känns lite bättre nu än förra veckan, jag känner mig inte riktigt lika stressad och bebisen har rört sig precis som vanligt vilket känns oerhört skönt. Något som är nytt för den här veckan är att mina bröst och min mage har börjat klia supermycket! Jag smörjer med olja varje kväll som vanligt, fast lite extra mycket, och hoppas på att slippa bristningar. Snart kanske det är lika bra att börja smörja både morgon och kväll. Om inte annat får jag tid att göra det när jag går på ledighet. Då kan jag gå runt med inoljad mage dagarna i ända. :)

 

En annan sak som hände under veckan är att jag ÄNTLIGEN är helt färdig med ansökan om graviditetspenning! Så otroligt skönt! Inte för att det tog så lång tid, jag var ganska effektiv, men det känns så skönt att ha det gjort. Man får ju inte moderskapsintyget förrän vecka 25, och då ska det skickas in tillsammans med utlåtande från arbetsgivaren samt en bilaga som jag skrivit själv om hur mitt arbete ser ut, därefter ska själva ansökan göras via försäkringskassans hemsida. Så det är ett antal steg att gå igenom och ett antal olika personer som är inblandade (barnmorskan & chefen i alla fall) så det tog sin tid. Därefter har försäkringskassan 30 dagar på sig att fatta ett beslut, så det finns ungefär noll marginal i processen. Så jag kommer att få svar tre dagar innan jag ska gå på graviditetspenning om det blir beviljat. Den 17 januari ska jag ha fått svar och den 20 januari går jag på ledighet i så fall! Helt galet egentligen, jag ska alltså jobba i typ tre veckor till! Om jag får beviljat, men jag utgår nästan ifrån det för alla andra som sökt från IKEA har fått beviljat, och min arbetsgivare skrev ett väldigt bra utlåtande. Alltså, det känns så himla konstigt att jag ska sluta jobba om tre veckor men samtidigt oerhört skönt. Jag behöver få landa lite. Om runt tre veckor slutar jag jobba, om runt 1,5 månad flyttar vi in i vårt nya hus och om runt 3 månader blir vi föräldrar. MAGISKT! Bästa tiden i livet.