Hej hörni!

 

- Alltså, gud vad veckorna går! Helt otroligt! Vi är redan i vecka 15, det känns heeelt fantastiskt, och vi har ett hus med väggar och tak och fönster! Galet! Men mer om huset i ett annat inlägg. När det gäller graviditeten är det faktiskt ett inlägg som jag skrev som mystiskt försvann. Jag tänker faktiskt inte skriva om det, utan det får bli ett glapp mellan vecka 11 och vecka 15 helt enkelt.

 

- Det var magiskt att komma in i vecka 12, och känna att risken för missfall minskade med 65%. För varje dag som går så känns det bättre och bättre, så himla häftigt det här. Att det växer en liten person inuti mig. Vår son eller dotter. Jag är inte orolig längre, utan det känns riktigt bra. Jag är mycket tryggare och lugnare. Dock så har molvärken kommit lite igen den här veckan, och då blev jag faktiskt lite orolig en stund. Det är aldrig kul när det värker i magen, självklart blir man lite orolig för att det ska vara något fel, och att något hemskt ska hända, men jag var faktiskt ganska lugn ändå eftersom jag vet att bebisen kommer att växa extremt snabbt nu framöver, ändå fram tills förlossningen i princip, och naturligtvis kan det värka, streta och dra i livmodern. Konstigt om man inte kände av något alls egentligen. Och jag märker i magmusklerna också, när jag vänder mig snabbt i sängen till exempel så kan det nästan hugga till eller krampa till i magen, som att musklerna inte riktigt är på plats. Och de flyttar ju naturligtvis lite på sig och sträcks ut. När jag var vid husbygget i fredags, så skulle jag sträcka mig upp och ge snickaren ett batteri till skruvdragaren, och hoppade till lite. Då sträckte det till som bara den i magmusklerna, som att de inte riktigt räckte till på längden.

 

- Nu börjar jag längta så himla mycket tills rutinultraljudet! Vi valde ju att inte göra KUB-test, så vi har ju faktiskt inte sett vår bebis ännu. Jag längtar! Det ska bli så himla roligt och skönt att få se att det faktiskt är en levande liten bebis där inne, även om jag känner mig lugn inför det nu.

 

- Gällande KUB-test. Varför valde vi att inte göra ett KUB-test? Jo, för att jag inte riktigt skulle veta vad vi skulle göra med resultatet. Om man får ett postivit besked så är det säkert jätteskönt, bara att få en bekräftelse på att man har ett friskt barn. Och dessutom roligt att få se sin bebis på ultraljud så pass tidigt. Men, OM man får ett sämre resultat? För mig skulle det orsaka så himla mycket oro. Och då skulle man behöva vänta på ytterligare undersökningar. Gå vidare steg för steg. Till slut skulle man antagligen behöva göra ett prov på moderkakan (tror att det är så i allfall?) och det i sig är en stor risk, och kan orsaka missfall. Och då kanske man riskerar sitt barns liv, och tänk om man isåfall får resultatet att barnet är friskt? Då har man förlorat sitt friska barn, bara för att få veta. Och jag personligen skulle nog aldrig kunna avsluta en graviditet bara för att mitt barn inte är friskt och perfekt. Och vad är då syftet med undersökningen? Den stora fördelen vore naturligtvis om man kunde sätta in förebyggande behandlingar redan tidigt under graviditeten. En annan fördel vore att kunna förbereda sig mentalt för vad som väntar, och läsa på om barnets sjukdom eller dylikt.

 

Nu är jag väldigt ärlig och krass här, och hoppas att jag inte trampar någon på tårna. Jag tycker nämligen att det är lite olustigt med utvecklingen kring att man kan välja vem som får födas. Att kunna göra en undersökning och se om barnet är sjukt och därefter välja att avsluta graviditeten till exempel. Då har det genast gjorts en väldigt stor värdering kring personer med olika typer av sjukdomar och syndrom, ta Downs Syndrom till exempel som det ligger ett visst fokus på när man läser om KUB-test. Har man då fattat ett beslut om att en person med Downs Syndrom inte har rätten att leva? För att man själv känner att det är en för stor uppoffring att ta hand om det här barnet? Och om man väntar ett barn med en svår sjukdom, är det bättre för personen att inte födas? Vad är alternativet? Har vi rätten att fatta ett sådant beslut?

 

Jag respekterar att man väljer att göra ett KUB-test, och ser verkligen fördelar med att kunna behandla barnet redan under graviditet eller förbereda sig själv på eventuell sjukdom. Men jag har även de här andra tankarna kring det. Och jag själv är nog inte beredd att ta risken med alla prover och undersökningar som kan följa efter ett KUB-test, och ser då inte poängen med det för mig.

 

- Illamåendet och tröttheten är som borta nu! Jag mår lite illa vid vissa tillfällen, men har inte kräkts på länge och mår absolut inte illa hela dagarna längre. Så skönt! Jag är naturligtvis tröttare än vanligt, men normalt trött och inte så trött som jag mellan vecka 7 & 11.

 

- Jag fick mitt första yrselanfall i söndags! Jag har ju läst om att man kan få yrsel som gravid, men jag har inte känt av det själv hittills. Men i söndags när vi satt vi frukostbordet och hade ätit hela familjen, vi hade födelsedagsfrukost för Jesper, så slog det till. Jag började må jätteilla och började känna mig yr. Eftersom jag vanligtvis har väldigt lågt blodtryck är det ingen ny känsla för mig, utan det händer då och då. Men oftast när jag är nyvaken och inte har ätit. Jag fick lägga mig ner på golvet och ligga när i några minuter, och sen gav det sig. Jag bestämde mig för att testa åka till jobbet ändå, men åka hem om det höll i sig. Det höll i sig fram till lunch ungefär, att jag mådde dåligt, men jag var inte yr längre. Men sen släppte det. Det var helt okej eftersom jag som sagt är ganska van, men jag hoppas att det var en engångsföreteelse. Det kan ju vara lite knepigt i vardagen att vara yr och må sådär dåligt.

 

- Nu har vecka 11 också passerat och det känns fortfarande ganska overkligt för det mesta att vi ska få en liten bebis i slutet av mars. Nu har magen verkligen börjat bli svullen, framförallt på kvällarna, men även till viss del resten av dagarna. Känner mig dock mest tjock typ om jag ska vara ärlig, magen är ju ganska mjuk och så.

 

- Tröttheten kvarstår, det är helt otroligt så trött jag är hela tiden, börjar bli nervös inför att jobba nästa vecka. Nu under semestern har det ju gått att vila och ta det lugnt, men på jobbet är det ju annat som gäller. Vi har precis kommit hem från London, det var ganska bra, men jag tror att vi valde fel typ av resa just nu... Hade behövt bara vila och ta igen oss, typ Grekland eller något annat lugnt ställe. Vi är ganska mätta på London nu, Jesper har varit där 4 gånger och jag 2. Men jag fick bocka av en grej på min bucket list, vi gick på Warner Bros. Studios - the making of Harry Potter! Så häftigt att få vara där!

 

- Illamåendet börjar ge med sig lite, jag mår inte lika illa nu och jag har mindre kräktendenser vid tandborstningen (har ju kräkts en del gånger i samband med tandborstningen, har ganska svårt för det i vanliga fall men nu under graviditeten har jag knappt kunnat borsta tänderna ordentligt... sjukt jobbigt, för jag är väldigt noga med min tandhygien. Men nu börjar det som sagt bli lite bättre!)

 

- Det absolut, absolut bästa just nu är att min oro är borta! Jag är så glad över det! Nu är jag inte alls orolig att vi ska få missfall, utan jag är övertygad om att det kommer att gå bra och att vi har en stark, frisk liten bebis där inne.

 

- Jag är fortfarande jättesugen på att shoppa inför bebisens ankomst. Vi har ju redan shoppat en del, och de sakerma ligger framme så att man kan gå och titta på dem och bli glad bara av att se dem. Snart, snart, kan vi börja gå i babybutiker och titta, Jesper vill vänta tills graviditeten är officiell.

 

- Här är ett par bilder från vecka 12, när vi skulle ut och äta middag för att fira Jespers syster Josefin som fyllde år. Insmalad bild för insta (eftersom gravididiteten inte var officiell) och mer avslappnad (eller kanske pyttelite utspänd pga önsketänkande om att gravidmagen syntes mer än vad den gjorde? ;)).

 

Nu har jag nått graviditetsvecka 10! Hurra! Vecka 12 närmar sig med stormsteg.

 

- TRÖTTHET. Det är helt otroligt så trött jag har varit sedan vecka 8. Som tur är har jag semester nu, jag vet inte hur det hade gått annars. Jag måste i princip vila ett par gånger per dag och jag går och lägger mig supertidigt.

 

- Oron har lättat, vilket verkligen är jätteskönt. Jag är inte alls lika orolig för missfall, även om oron kan slå till om jag får lite ont i magen någon gång till exempel. Men det känns säkrare och säkrare för varje vecka som går.

 

- Bebisen är 25 mm lång nu (alltså 10 mm längre än för en vecka sedan!) och utvecklar fingrar och tår, och får den här veckan får bebisen 20 små tandanlag. Jag har även ca 1 dl fostervatten i livmodern nu, för att bebisen ska kunna röra sig och träna armar och ben. Vattnet isolerar också och hjälper bebisen att hålla en jämn temperatur, och förser barnet med näring. Fostervattnet förnyas under loppet av 24 timmar. Mot slutet kommer det att finnas upp mot en liter fostervatten.

 

- Nu längtar jag efter att få börja handla saker till bebisen, och förbereda. Jag har inte kunnat hålla mig, utan redan dagen efter plusset köpte jag lite kläder, och för någon dag sen köpte jag en supergullig badhandduk med luva. Visst är de fina!? Det är liksom svårt att motså. Jag valde omlottbodys i storlek 50, har hört att man inte riktigt vill dra kläder över huvudet på bebisen så gärna, och att de är väldigt smidiga då. Och små byxor med fötter, hur söta som helst! Små strumpor tappas ju jämt och ständigt, så det är nog smidigt när de sitter fast i byxan. Små nappar har det också blivit, kunde inte låta bli när jag såg en liten med en kronhjort på.

 

För övrigt tycker jag inte alls att det är svårt att handla utan att veta könet på bebisen, jag älskar ju vitt och grått och det gör uppenbarligen bebisen också. ;) Jag tycker att det finns superfina könsneutrala kläder, och sen är vi inte alls rädda för att mixa ändå. Om vi får en dotter så kan hon ha Batmankläder, och får vi en son så kan han ha rosa. Jag tycker att det är så otroligt skönt och viktigt att Jesper också är så mycket för jämställdhet och feminism (även om han inte skulle kalla sig just feminist själv). Det är så många (både män och kvinnor, men jag tycker att det ofta är tydligare bland just männen) som är så otroligt sexistiska och tycker att en flicka minsann inte kan ha blått och en pojke inte kan ha rosa, och så vidare. Jag möter så himla många på jobbet (jobbar på barnavdelningen på IKEA) och jag är väldigt tydlig och öppen jäntemot såväl kunder som andra att jag inte håller med alls om det. Nej, jämställdhet är superviktigt på alla sätt, och varför applicera en personlighet och så vidare på ett barn som inte ens är fött ännu. Däremot så har jag naturligtvis ingenting emot just rosa eller blått för den delen heller, och vi kommer inte bara att ha könsneutrala kläder på vårt barn. Men det viktigaste ligger just i värderingarna vi förmedlar till barnet, och uppfostran barnet får.

 

 

- Nu är det åttonde graviditetsveckan, och det känns som att veckorna går ganska fort nu ändå, vilket känns ganska bra för det är skönt varje vecka man kommer närmare vecka 12.

 

- Illamånendet fortsätter, och jag känner mig ganska ofta nära till kräk på morgnarna. Bubbelvatten med citron eller lime är räddningen, jag förstår inte hur det kan hjälpa så mycket. Jag har dock inte kräkts någon mer gång, men det var sjukt nära häromdagen. Jag var tvungen att springa ut från badrummet och akut-skära-upp en lime och suga på en limeklyfta. Fattar ingenting, men det hjälper!

 

- Igår gick jag äntligen på semester! Det ska bli så otroligt skönt! Jag har längtat så himla mycket sista veckan, jag är faktiskt ganska slutkörd efter en väldigt intensiv sommar med lite personal. Jag jobbade ju sju dagar i rad förra veckan, sen åkte jag på rugbyturnering hela helgen, åkte hemifrån 07 på lördag morgon och kom hem typ 19 på söndag kväll, och sen jobbade jag tre dagar till. Så det är nog mest därför jag är helt slut, men graviditeten gör säkert sitt till också för tröttheten.

 

- Kissnödigheten börjar också bli ganska påtaglig nu, i ungefär en månads tid har jag behövt gå upp 2-3 gånger per natt och kissa. Främst är det nog hormonerna, men nu börjar också livmodern växa mer och mer och kan trycka på blåsan. Dock så har det varit två nätter senaste veckan som jag faktiskt sluppit gå upp och kissa, men jag tror mest att det är för att jag varit så vansinnigt trött. Man blir inte riktigt utvilad när man måste vakna flera gånger per natt, men jag antar att det bara är att vänja sig vid den saken, haha!

 

- Oron för missfall har också blivit lite mindre, men den är fortfarande där. Jag skrev ju förra veckan att molvärken hade försvunnit, men bara för det så kom den tillbaka dagen därpå. Jag har inte haft ont ofta alls, men några gånger har det liksom värkt till, och då blir man plötsligt orolig igen. Men som sagt känns det bättre för varje vecka som går, och imorgon går jag in i vecka 9.

 

- Något som känns lite småtrist är att jag och Jesper knappt har hunnit ses sista två veckorna utan mest bara sover ihop och pratar om viktiga husgrejer. Vi har liksom inte hunnit prata någonting om graviditeten, bebisen eller haft tid att smälta det hela tillsammans. Dock så är vi båda supertaggade och läser på varsitt håll, tittar på saker och så vidare. Men det ska bli skönt nu att få lite semester och få umgås och bara vara med varandra.

 

 

 

Den här veckan har varit väldigt intensiv, både gällande graviditet, husbygget, jobbet, vänner och träning. Allt på en gång!

 

I måndags så var det dags för inskrivning på BM Hjärtat. Det gick jättebra, både jag och Jesper var där och barnmorskan ställde massa frågor och vi pratade allmänt kring graviditeten och vad som ska hända framöver. Vi fick boka in oss på rutinultraljud, det kommer att bli den 25 oktober. ♥ Så spännande! Jag fick även boka in mig på en mammaträff där man pratar om kropp & hälsa under graviditeten den 6 september och vi fick boka in oss på en föräldragrupp med start i januari. Så roligt att ha lite saker inplanerade! I torsdags fick jag åka till BM Hjärtat igen för att ta blodtrycket och lämna blodprover. Om det skulle vara någonting, till exempel låga järnreserver, så hör de av sig nästa vecka.

 

Illamåaendet kvarstår och i måndags spydde jag för första gången. Jag hade ätit frukost och mådde väldigt illa, och borstade sedan tänderna, vilket ofta framkallar lite kräkreflexer hos mig även i vanliga fall. Men jag tog mig igenom tandborstningen och skulle åka till jobbet, redan lite sen. Då kände jag hur illamåendet bara växte och växte, saliven rann till i munnen och jag hann inte ens till toaletten utan drog en kastspya rätt över köksgolvet. Fortsatte sedan på toaletten. Inte superkul. Men efter det har jag klarat mig!

 

Jag har fortfarande inte så mycket aptit på morgonen, och nu börjar jag märka att jag mår som mest illa när jag är mätt. Så framöver ska jag försöka äta lite mindre portioner och lite oftare. Jag har även blivit superkänslig för dofter, jag gick längs med ån efter barnmorsebesöket i torsdags och gick förbi fågelbajset på marken vilket framkallade ett antal hulkningar. Samma sak skedde på jobbet med någon annan doft, och hundmaten är fortfarande katastrof. Brösten gör fortfarande ont, och jag måste fortfarande kissa hela tiden. Men det är väl ungefär alla symptom just nu. Molvärken är borta. Jag är ganska nöjd över att ha en del symptom, det betyder att man vet att det faktiskt händer något i kroppen. Jag tycker också att magen har blivit lite större, byxorna på jobbet är svårare att knäppa och obekväma när jag sitter ner, och jag tycker mig se att magen är mer putig. Det är ju på grund av graviditeten man är lite extra uppsvälld och så, men än så länge är det ju mest just uppsvälldhet och inte för att det faktiskt är en bebis där inne. Kul ändå!

 

Bebisens hjärta började ju att slå redan förra veckan, litet som ett vallmofrö. Det kändes så otroligt häftigt att veta (hoppas på). Och den här veckan är embryot 4-8 mm långt och hjärtat slår 110-160 slag per minut, ungefär dubbelt så snabbt som hos en vuxen. Så himla häftigt! Jag har ju fortfarande en viss oro för missfall, och tog upp det lite hos barnmorskan, vi pratade lite om att 95% av alla missfall sker innan vecka 12 och så. Men hon berättade att om man väl har ett foster som har ett hjärta som slår, så ska det mycket till för att det ska bli missfall efter det, och att de allra, allra flesta missfallen sker innan man plussat eller bara några dagar efter det. Nu har vi ju inte gjort något ultraljud eller så ännu, men om man utgår ifrån hur utvecklingen ska ske nu så har vi ju en liten bebis med ett hjärta som slår där inne. Bebisen börjar få fingrar och tår som ser ut som små paddlar, och kan göra olika reflexrörelser som att höja och sänka armen och vrida sig. De inre organen börjar utvecklas. Allt detta, och så är embryot bara så litet som 4-8 mm! Försöker att inte oroa mig, utan tänker att det inte finns någon anledning att tro att det inte ska gå bra.

 

Jag drömde också om bebisen första gången inatt. Men det kändes mer som att jag drömde om EN bebis, inte per definition just den här bebisen. Det kändes liksom lite avlägset. Men det var en liten flicka iallafall. Spännande!

 

 

Den här veckan har jag inte haft så mycket nytt, utan den har varit i princip som vecka 4. Illamående, ömma bröstvårtor, hungrig, kissnödig, molvärk i magen. Ungefär i samma utsträckning som tidigare.

 

Jag har hört att många inte börjar må illa förrän i vecka 6-7. Jag mådde ju lite illa redan från start, men nu blir illamåendet i princip värre för varje dag. Det är fortfarande fullt hanterbart dock, inte så att jag lider. Men mycket mer påtagligt än tidigare. Till exempel så har jag inte haft problem med olika dofter i så stor utsträckning innan, men nu får jag kväljningar av att ge hundarna mat till exempel. Jag har inte direkt någon större aptit på morgonen nu. Det ska bli spännande att se om det stannar här eller om det fortsätter att förvärras och jag börjar kräkas hejvilt.

 

Förutom det eskalerande illamåendet så finns de andra symptomen kvar. Något som också har blivit mer påtagligt är ömheten i brösten. Tidigare var det mest bara bröstvårtorna, men nu gör hela brösten ont, och mer ont. Jag tror också att de har börjat växa eller är svullna, eller så inbillar jag mig bara att bh:n är trängre.

 

Den här veckan har vi berättat för våra familjer! ♥

Väldigt tidigt i graviditeten, de flesta brukar ju vänta ungefär till vecka 12 på grund av att 95% av alla missfall sker innan vecka 12. Men vi ville berätta nu för att jag egentligen skulle spela en rugbyturnering om två veckor, som jag inte vill spela nu. Och då skulle Josefin (Jesper syster som är med i laget) och pappa fatta på en gång tror jag. Så därför kände vi att alla skulle få veta samtidigt istället. Det var så himla roligt, och alla blev superglada. Jag tänkte berätta mer om hur det gick till i ett annat inlägg,

 

Den här veckan fick vi också komma på ett informationsmöte på BM hjärtat, en privat mottagning som jag går till. Det är ett jättebra ställe, väldigt familjärt och mysigt, och trevliga barnmorskor. Det var kul att gå på informationsmötet, mest för att det kändes lite mer "på riktigt", och att vi äntligen fick göra något aktivt i och med graviditeten. Informationen i sig var ingenting nytt för mig eftersom jag är världens nörd och läser på om allting på egen hand ändå. Det enda som kändes väldigt skönt är att hon tog upp värken i livmodern, och att många blir väldigt oroliga när de känner den här mensvärksliknande molvärken och tror att det är missfall på gång, men att det är helt normalt. Jag blev ju jätteorolig först när jag kände av det, men sen läste jag att det var vanligt, och då tyckte jag nästan att det var skönt att känna det, för att man vet att det händer något där inne. Men man kan ju inte låta bli att oroa sig lite ändå, så jag tyckte att det var skönt att hon tog upp det.

 

 

Jag tänkte att jag ska skriva lite om hur jag mår varje vecka, och sedan publicerar jag inlägget när nyheten har blivit officiell.

 

Gravid vecka 1-4:

- Jag kissade ännu oftare än vanligt, minns speciellt att jag dagen innan pluset var på rugbyträning. Innan träningen hade jag varit med några kompisar och badat och sen hängt hemma hos en av dem. Jag kissade innan jag åkte från badet, när jag kom fram till henne, och tre gånger innan jag åkte därifrån. Sen kissade jag när jag kom fram till träningen, och tre gånger efter träningen innan jag åkte därifrån (vi hade lite grillning efter så var väl där i 1-2 timmar). Sen hann jag inte hem utan var tvungen att kasta mig ur bilen och kissa på vägen hem. Och det är bara 30 minuter mellan träningen och hem! Helt galet. Då misstänkte jag att jag var gravid, på grund av detta kombinerat med alla andra symptom

 

- Illamående. Jag hade ett lätt illamående på morgnarna och kvällarna. Ingenting speceillt påtagligt utan fullt hanterbart, men bara något som låg där och gnagde. Jag tänkte att det lika gärna kunde vara inbillning eftersom jag hoppades på att vara gravid, men efter pluset har illamåendet fortsatt, så det var inte inbillning.

 

- Något ömma bröst. Brösten blev lite, lite ömma, ingenting påtagligt. Mest bröstvårtorna.

 

- Hungrig! Jag har varit jättehungrig, både före pluset och efter. Har dock begränsat mig och ätit nyttigt och normalt (inte så att jag gått hungrig men jag har inte vräkt i mig allt möjligt på första infall).

 

- Uppsvälld och lite gasig. Jag kände mig lite uppsvälld redan innan pluset, men jag brukar alltid ha lite putig mage. Jag har tyckt att jag har varit mer svullen längst ner på magen och tyckt att jag känner livmodern, men jag fattar att det mest är inbillning och önsketänkande och helt enkelt bara lite svullet.

 

- Lätt metallsmak i munnen. Inget starkt, men det är där. Vet inte om detta också mest är inbillning för att jag vet att det är ett vanligt graviditetssymptom, men jag känner av det på ett eller annat vis.

 

- Plus på stickan! Jag testade ju fredagen, dagen innan jag skulle fått mens, och fick starkt plus. Vilken lyckokänsla!

 

- Växtvärk. Jag har känt av att det drar och stretar lite i magen, lite som mensvärk men väldigt lindrigt. Blev superorolig först och tänkte att nu får jag missfall, men jag har läst mig till att det antingen är växtvärk i livmodern eller att ligamenten som håller fast livmodern sträcks ut. Jag får fråga barnmorskan på måndag, vi ska på det första informationsmötet då. Efter att jag läste att det är helt normalt så länge man inte blöder, så blev jag lugnare och tycker nästan om det, eftersom man känner att det händer något när man i övrigt känner sig helt o-gravid sånär som på illamåendet och hungern i princip. 

 

Nu ska jag göra mig i ordning och åka till jobbet och ikväll blir det nog bio med familjen. :)

 

 

 

Som vi har längtat!

 

I fredags, den 14/7-2017, fick vi äntligen se det där underbara pluset på stickan. Jag hade misstänkt det i flera dagar innan, och hade beräknad mens på lördagen, men kunde inte hålla mig utan ställde klockan på 06.00 fredag morgon, så att om det vore positvit så skulle jag ha tid att väcka Jesper och vi skulle ha lite tid på oss innan han måste åka. Jag smög upp & in i huset, gjorde testet som otroligt snabbt visade ett starkt plus. Jag stod själv i badrummet och nästan hoppade av lycka, och sa tyst för mig själva att "det här händer verkligen, det är på riktigt, jag är gravid!" och höll mig i handfatet. Så overklig känsla!

 

När jag hade samlat mig lite så smög jag ut i boden igen och letade fram ett par babystrumpor som jag köpte för ett tag som det står "don't mess with my daddy" på. Jag la dem under Jespers kudde och la mig sen och kramade på honom och frågade vad han hade under kudden. Han sa halvsovandes att han inte visste, och jag sa att han kanske borde kolla. Så han kände under kudden, tog fram dem och bara tittade på dem ett tag, fortfarande med ryggen mot mig. Sen vände han sig mot mig och såg superglad ut och frågade om jag hade varit inne och testat. Jag berättade och vi kramades och grät av lycka båda två och var superlyckliga. Jag visade stickan och vi var helt lyriska i typ en halvtimme tills han var tvungen att göra sig i ordning och åka.

 

Det är fortfarande så svårt att greppa att vi verkligen ska bli föräldrar, att vår bebis kommer i mars/april. Men nu börjar det sjunka in och vi är så otroligt lyckliga. ♥

 

Som sagt så händer det ju massor på tomten varje dag nu, det är så himla spännande att komma dit varje gång och se vad som har hänt. Ska bli mindre roligt att börja jobba nu så att man inte kan hänga med i processen på samma sätt... man får åka dit efter jobbet och titta helt enkelt. Och jag är ju ledig vissa veckodagar eftersom jag jobbar helger. Åh, ska jag vara helt ärlig har jag ganska jättemycket söndagsångest just nu... Det känns inte alls roligt att börja jobba igen. Men det tar ju bara ett par veckor så kommer man in i det igen!

 

Nu har de börjat med ramen till plattan, och det känns verkligen som en milstople, så himla kul & häftigt att se exakt var huset ska stå och hur stort det är. Vägen börjar också närma sig färdig. Fatta att det här händer nu! Att huset kommer om 2 veckor och 3 dagar! Helt otroligt att drömmen besannas i detta nu.

 

Äntligen har vi hittat ett golv! Jag är så lättad! Det har varit en jakt i flera månader, jag har åkt runt på alla butiker som säljer golv och letat och letat, men inte hittat något. Sen tog jag en förmiddag nu på semestern och satt och surfade runt efter fina golv, dock så hade det dittills inte varit så lyckat, för golven har inte alls sett ut som på bilderna i verkligheten. Men jag hittade ett från Parla som heter ek chalet tundra, som såg fantastiskt fint ut på bilderna, och ringde och beställde ett golvprov. Och när vi kom hem från London hade det kommit, och det var lika fint i verkligheten! Fullträff, jag trodde knappt mina ögon. Så det blir det. Det är också sån himla tur att det bara kostar 449 kr/kvm på Bygghemma, det golvet vi tänkte oss från början kostar ju 800 kr/kvm. Skönt att kunna få lite extra luft i budgeten!