Förlossningsberättelse del 2

Det var natten till måndagen den 19:e mars och mina värkar gjorde ondare än tidigare och kom med 3-4 minuters mellanrum. Jag hade gått hemma med värkar i 51 timmar och varit inne på förlossningen en gång för undersökning som visade att jag var öppen 4 cm men hade oregelbundna värkar och ingen vattenavgång. Jag hade fått åka hem igen med två citodon för att sova och hade insett att det var totalt omöjligt. Citodonen hjälpte inte alls och jag började känna att jag gjort allt jag kunde hemma, att det inte skulle bli mer än såhär och att jag behövde få komma vidare eller få hjälp att hantera smärtan och tröttheten om det skulle vara så statiskt och stillastående längre. Jag hade ringt förlossningen och sagt vänligt men bestämt att det var skitsnack att jag skulle kunna vila och att nu måste det hända något -  och de hade sagt att jag skulle komma in när jag inte stod ut längre så skulle de hjälpa mig. Jag väckte Jesper runt 04.20 och sa "jag har blivit blåst, det här går inte att sova på, nu åker vi in igen".
 
 
 Jesper slängde in väskorna i bilen igen (det som inte låg kvar sen förra gången) och vi gick ut - tog värkar - hoppade in i bilen och åkte. Jag ringde förlossningen och sa att nu kommer vi, sitter redan i bilen. "Välkomna". Det kändes ÄNDÅ inte som att hon tyckte att vi skulle åka, men jag hade haft värkar i över två dygn och det blev inte mer regelbundet än så, vad ska jag göra liksom!? Det kändes skönt att ha bestämt sig för att nu jävlar ska jag in och jag tänker inte åka därifrån utan bebis. Tittade på Jesper och sa just det, tänk att nästa gång vi sitter i bilen är vi tre. För nu åker vi inte därifrån utan vår bebis. Det kändes sjukt spännande igen och vi var trötta men förväntansfulla. Det kändes ändå lugnt och harmoniskt. Jesper fick hjälpa mig att avleda värkarna på vägen dit genom att trycka och dra hårt på mitt lår, precis som förra gången.

Vi kom in igen runt 05.30 och fick träffa världens coolaste och bästa barnmorska Åsa, och jag berättade att jag fått åka hem med citodon och skulle sova men att jag blivit blåst och det var helt omöjligt. Hon: Men du är ju öppen 4 cm - här ska inte sovas, här ska födas barn! Jag tyckte att den andra barnmorskan också kunde ha tyckt det. Jag fick ligga med CTG:n i en halvtimme igen, och blev undersökt. Jag tog värkarna med Jespers hjälp, attans vad ont det gjorde men det gick galant med min djupa andning, Jespers tryckande och tanken på att vi snart skulle få träffa vår lilla bebis. Fortfarande öppen 4 cm, fortfarande oregelbundna värkar. Bebis mådde bra. Åsa sa att nu hade jag hållt igång så länge, så nu skulle de sätta fart på det hela. Vi skulle få ett rum och jag skulle byta om och sen skulle de svepa mina hinnor på en gång. Troligtvis skulle jag också att få värkstimulerande dropp, för jag hade värkrubbningar. Det innebar att mina värkar nog aldrig skulle bli regelbundna av sig själva. TACK fantastiska Åsa, du är bäst! Det kändes så jäkla skönt att få ett namn på det, och att jag inte hade haft fel, det hade ju inte spelat någon roll om jag stannat hemma ännu längre för det hade inte funkat som det skulle.

Vi fick ett rum någon gång runt 06.30 och jag kände att jag ägde rummet direkt - här ska jag föda vårt barn och jag ska vara kvar här tills bebis är ute! Yey! Jag fick byta om (sjukt snygg klänning och sjukt heta nättrosor) och kissa och sen kom Åsa och en annan barnmorska och skulle svepa hinnorna. Vi pratade om smärtlindring direkt också, jag sa att jag tänkt föda utan epidural men att jag trodde att jag ville ha det ändå eftersom jag inte sovit ordentligt på tre dygn och ville göra allt för att få en så bra upplevelse som möjligt. Åsa sa att hon absolut tyckte att jag skulle ha den bästa smärtlindringen man kunde få och att hon skulle ringa efter narkosläkaren direkt efter hinnsvepningen. Upp i gynställning. Här fick jag ta fram min öppna inställning och positivitet - för att bli igångsatt var något jag varit lite orolig för egentligen, eftersom jag hört att det är jobbigare och mindre naturliga värkar med värkstimulerande dropp och så vidare. Men det blir som det blir och det är som det är, det var bara att välkomna det! Och nu ville jag ju bara föda vår bebis. Väldigt lång, obehaglig nål för att ta hål på hinnorna men jag var bara taggad. Jag frågade om det skulle göra ont och nej, det skulle det inte och det gjorde det inte. 06.45 någon gång tror jag att hinnorna var svepta, i princip direkt efter att vi fått vårt rum. Känslan när vattnet gick var fantastisk. Det gick framåt! Det blev varmt och blött. Åsa konstaterade att vattnet var grönt - alltså att det var mekonium i vattnet (bebisen hade bajsat) och att bebisen kunde vara lite stressad. Inte så konstigt, han hade säkert också haft två jobbiga dygn. Därför sattes en skalpelektrod direkt i samband med hinnsvepningen (det skulle ändå behövas i och med epiduralen). Det var skönt att se hur bebis mådde. 07.00 blev jag undersökt och var då öppen 5 cm. Den aktiva öppningsfasen hade börjat. Jag fick varma vattenkuddar på magen och ryggen vilket var otroligt skönt. Jesper hämtade frukost åt oss.

Värkarna tilltog ganska omgående när vattnet hade gått och blev starkare och starkare. Jag fick testa lustgasen, och jäklar vilken fantastisk grej! Jag trodde ju innan att jag inte skulle gilla lustgas eftersom jag inte gillar berusningskänsla generellt men oj så fel jag hade. Den var sjukt bra! Jag hade den dock på lägsta möjliga nivå. Jag började lågt men sa ändå åt BM att sänka till lägsta efter en stund. Den var mest ett redskap för att andas superdjupa och långa andetag samtidigt som den tog udden av smärtan under värktoppen. Jag jobbade på och tog värkar en timme med lustgas ungefär, sen kom narkosläkaren. Hon var klockren. Vid 07.00 hade teamet bytts ut och jag var skitledsen för att Åsa slutade, men det nya teamet var också fantastiskt och vi hade riktigt kul när EDAN skulle läggas, jag var lite hög på lustgasen och skämtade med personalen och höll på. Jag fick beröm för min andning och allt gick toppen, jag hade ju lite respekt eftersom det var otroligt viktigt att man låg still även om det kom en värk men det gick bra, och vips så var epiduralen lagd. OCH VILKEN GREJ! All smärta var som bortblåst! De värkarna som var som värst innan kändes inte ens! Halleluja! Man måste ligga still på rygg ganska länge efter att epiduralen lagts så att den hinner verka jämnt, men jag minns att jag satt på pilatesbollen när jag hade fått komma upp och smuttade blåbärssoppa och sa till Jesper "ska det va såhär glammigt att föda barn!?" Vi fick jobba på i lite olika positioner för att hjälpa kroppen att öppna sig, främst pilatesbollen och gåbordet. Pilatesbollen var min favvo under hela förlossningen, den var hur bra som helst! Mjukt och skönt att sitta där och gunga, jag gillade ju att gunga för att hantera värkarna så det var super. Jag åt och drack och laddade mycket när jag var så pass smärtfri. Vi lyssnade på musik och hade det härligt. Två powernaps på typ en halvtimme per gång hann vi också med mellan undersökningar, det var helt, helt underbart!

Runt 09.00 blev jag undersökt igen och var då öppen 7 cm, det gick framåt! Jag hade fortfarande inte det minsta ont, jag kände bara av ett litet tryck nedåt och kroppen fortsatte alltså att jobba på utan värkstimulerande dropp, det var inte bestämt ännu om jag skulle få det eller inte men som det såg ut just då skulle jag inte behöva det. Jag minns att jag tyckte att det var för bra för att vara sant, lyssnade på min förlossningsspellista, drack blåbärssoppa och hade det gött på pilatesbollen. Jag testade att stå och gunga vid gåbordet, komsi komsi neråt bebisen!
 

Efter nästa undersökning någon timme senare var jag fortfarande öppen 7 cm och värkarna var fortfarande oregelbundna och inte så effektiva så därför konstaterade man att jag behövde värkstimulerande dropp vilket jag fick då. Värkarna blev direkt starkare och regelbundna men jag hade fortfarande inte ont, trycket nedåt ökade bara lite successivt. Klockan 11.30 gjorde jag en liten gissning på tiden - om värkstimulerande droppet skulle funka skulle det rimligtvis ta kanske 3 timmar tills jag var öppen 10 cm och ytterligare 3 timmar för bebisen att sjunka ner till bäckenbotten och kanske 1 timme att krysta så rimligtvis kunde det ta runt 7 timmar till - och även om det skulle ta väldigt mycket längre tid för bebis att komma så skulle vi antagligen hinna under det dygnet, vilket jag tyckte var kul eftersom det var min gissning på babyshowern att bebisen skulle komma 19 mars.

11.45 höjdes mitt värkstimulerande dropp eftersom jag inte öppnade mig mer trots starka värkar, och då började jag känna av värkarna igen. Det gjorde inte speciellt ont men det tryckte nedåt - jag tyckte att det var toppen för då visste jag att det hände grejer. Sen höjdes dosen ännu mer men fick sänkas igen en stund för att bebisen blev stressad, men höjdes sedan upp igen. Då tryckte det på ordentligt nedåt och gjorde ont och jag fick andas mig igenom värkarna igen. Vid 13.20 var det dags för skiftbyte igen och det var lite trist eftersom vi hade varit jättenöjda med vårt team (och eftersom undersköterskan som för övrigt var skitrolig och lättsam sa lite skämtsamt att hon trodde att bebisen skulle vara ute före 13 för hon ville ha förlossning under sitt skift, haha, så lite surt att det inte ens var i närheten). Men nästa team blev också sjukt bra! Vi fick en barnmorskestudent som heter Evelina som var helt fantastisk och skötte i princip hela vår förlossning själv (hon var nästan färdig bm). När Evelina undersökte mig första gången runt 13.30 hade jag öppnat mig till 8 cm, hurra! Så himla skönt att det gick framåt igen, jag hade börjat oroa mig litegrann för vad som skulle hända om det inte gick framåt snart. Runt 14.30 var jag öppen 9 cm. Värkarna var vid det laget rätt påtagliga och det var ett ordentligt tryck nedåt. Jag höjde dosen på epiduralen. Jag var sjukt pepp för att det gick framåt och laddade på med risifrutti, blåbärssoppa och vatten, jag ville höja energin lite så vi drog igång lite musik igen också. Evelina hade sagt att efter att jag hade ätit lite så skulle vi jobba på i olika förlossningsställningar, för det var snart dags för bebis att sjunka ner till bäckenbotten. Jag funderade lite på vilka förlossningsställningar jag helst ville föda i, jag hade inte funderat så mycket på det innan utan ville ha ett öppet sinne och ta det som det kom och komma fram till det tillsammans med barnmorskan. Jag var lite sugen på att stå på knä i sängen och luta mig fram över ryggstödet och att Jesper skulle stå där framför mig.

Vi började med att testa förlossningspallen.  Det var skönt att ha Jesper bakom tyckte jag, det kändes så tryggt när han höll om mig bakifrån och det var avslappnande att kunna luta sig bakåt med en kudde mellan oss. Nackdelen för mig är att man verkligen sitter still, det går ju inte att gunga. Men Jesper kunde gunga min överkropp lite i alla fall. Någon gång runt den tiden hände det första jobbiga under förlossningen - bebisens hjärtljud blev sämre. Evelina kom in och bad mig att ställa mig upp vid gåbordet istället. Hjärtljuden blev bättre nästan omgående vill jag minnas, men jag blev ordentligt orolig ändå och väldigt känslosam. Den andra barnmorskan kom också in för första gången och kollade hur det gick. Jag minns att jag försökte dölja att tårarna rann och försökte hålla rösten stadig när jag frågade dem om man skulle kunna göra ett urakut kejsarsnitt direkt i rummet om det skulle bli kritiskt för bebisen, så att det inte fanns någon risk att man inte skulle hinna få ut honom. De försäkrade mig om att det inte fanns något som antydde att det skulle behövas men att det inte fanns någon risk för att man inte skulle hinna.
 

Smärtan blev mer och mer påtaglig allteftersom bebisen sjönk ner och jag var vid det laget tvungen att andas mig genom värkarna med långa, djupa andetag igen och Jesper fick vagga mig och dra hårt längs mina armar. Jag ville härda ut ganska länge utan lustgas eftersom jag tänkte att värkarna säkert skulle bli jäkligt mycket mer smärtsamma längre fram och jag ville liksom inte spela alla kort för tidigt. Men vid 16-tiden kände jag att det gjorde ordentligt ont igen och frågade bm om jag kunde börja med lustgasen. Det var fritt fram när jag ville! Vi bytte position till att jag låg på sida i sängen med ena benet uppe på ett stöd. En ställning jag nästan var motvillig till att testa, aldrig i livet tänkte jag med tanke på att jag hade tyckt att det var så jobbigt att ta värkarna liggande hemma, men det var sjukt bra! Testade också att stå på knä i sängen som jag trodde att jag ville, men mina ben var alldeles för svaga i och med epiduralen så det kunde jag glömma. Så mina favvisar var pallen eller på sida, och jag hade i princip bestämt att jag ville krysta fram honom på pallen. Jag filmade även en snutt runt 16.40 när jag låg på sida och hade börjat med lustgasen, jag var öppen 10 cm (YES!) och sa "det började precis bli ganska riktigt jävla jobbigt faktiskt" och så kom en värk och jag andades djupt och långsamt i masken. Jag fick bli tömd på urin för jag kunde inte kissa (det kan bli så med epiduralen), och bebisen behövde ju all plats den kunde få nedåt. Då började även det berömda problemet - jag kände verkligen att jag ville gå på toaletten men det GICK verkligen inte vilket kändes helt sjukt för jag kände verkligen att jag behövde det. I princip alla som föder barn känner ju så, men jag kände ändå att naaej, det är på riktigt för mig alltså. Det är galet hur dum man är, haha! Det är ju alltså barnet som trycker mot tarmarna så att det känns som att man måste gå på toa. Jag spenderade en del tid där inne, otroligt frustrerad och det var oerhört smärtsamt att ta värkarna där inne utan lustgasen, men nej, det var ju ingenting.

17.00 var jag tillbaka på förlossningspallen. Vi tog värkar och käkade godis, sista chansen liksom. Jag var extremt pepp, trots smärtan. Då var det intensivt, och efter den lilla snacks-stunden så var det inget mer lattjande utan verkligen fullt fokus på födandet. Jag minns inte riktigt i detalj allt som hände under de sista två timmarna heller, det flyter ihop lite. Jag trodde ju verkligen att det var otroligt nära när jag satt på pallen då vid 17, men vi skulle få hålla på ett par timmar till. Tiden gick väldigt fort då. Efter att vi hade ätit godis mellan värkarna så sa Evelina att det var dags att börja krysta snart. Galet! Hon meddelade den andra barnmorskan, och Jesper fick hjälpa mig att ta av mig min bh. Vi fick pausa mitt i för att det kom en värk. Värkarna var allt mer intensiva, jag blundade, gick in i mig själv och andades djupt i masken. Värkarna blev längre och längre och tätare och tätare, jag tror att jag hann med 9 djupa andetag under varje värk på slutet innan krystandet började.  Evelina sa att om jag kände en krystvärk skulle jag krysta, tre gånger under varje krystvärk och hämta luft emellan. Hon ville även att jag skulle lägga bort lustgasen, vilket jag var lite nervös inför eftersom det var ordentligt smärtsamma värkar och att andas djupt i masken var mitt sätt att hantera dem. Men jag peppade mig själv, självklart klarar jag värkarna utan lustgas, this is it! Nu händer det. Jag ska föda vårt barn!
 
Eftersom jag hade fått klartecken om att det var dags att krysta så började jag krysta vid nästa värk, men det kändes inte riktigt rätt. Jag tog i, men inte allt jag hade, på grund av en oväntad och ovälkommen rädsla för att spricka. Jag hade läst att risken för att spricka ökar om krystskedet går för fort, så jag fick tankar om att inte ha för bråttom. Men det var inte bara därför, känslan i kroppen var liksom inte riktigt rätt på något sätt. Men jag hade ju aldrig fött barn förut och hade inget att jämföra med. Efter några dåliga krystvärkar började Evelina förstå att det var något som inte stämde för mig, så hon frågade om jag verkligen kände att jag fick krystvärkar. Då fick jag erkänna att nej, det kändes inte riktigt så. Av någon anledning skämdes jag, det var också därför jag krystade fast det inte kändes riktigt rätt. Prestige, det kändes lite som att jag misslyckades om jag inte kände krystvärkarna och krystade rätt. Och jag skämdes över rädslan över att spricka så att jag inte tog i fullt ut, det har jag heller aldrig berättat för någon faktiskt. Men Evelina sa bara att jag inte skulle krysta om jag inte kände en krystvärk. Jag blev tillsagd att gå och kissa. Jag ville inte, jag ville ju föda ut honom NU! Jag sa tack men nej tack, jag vill inte gå någonstans, och frågade om de inte bara kunde tömma mig, jag hade ju ändå inte kunnat kissa förra gången. Smärtan var så intensiv att jag var tvungen att lägga all fokus på att hantera den, andas djupt (nu utan lustgasen) och gå in i mig själv. Då finns inte utrymme för att göra andra saker så som att resa sig upp och försöka gå och kissa. Men nej, den andra barnmorskan (Evenlinas handledare tror jag) tvingade bestämt iväg mig. Jag kommer ihåg att jag kände mig så sur på henne, där kommer hon liksom mitt i slutskedet och vet ingenting om mig och vår process och så ska hon bestämma att jag måste resa på mig och förstöra mitt fokus. Jag minns att jag önskade att hon kunde pipa någon annanstans så kunde jag, Jesper och Evelina fixa det där själva! Jag var så himla borta i huvudet vid det laget, så inne i mig själv.
 
Efter mycket övertalning gick jag in på toaletten, jag fick stanna och ta ett par värkar på vägen. De var extremt starka, jag kommer ihåg att jag tyckte att det var vansinnigt jobbigt att jag skulle gå ända till toaletten. Jag var ju dessutom tvungen att ha gåbordet på grund av epiduralen, och släpa på ställningen med droppet. Jag kunde inte kissa (jag sa ju det, tänkte jag) men uppenbarligen visste bm vad hon gjorde när hon bad mig att gå dit, för när jag satt på toaletten och försökte kissa så kom den första riktiga krystvärken. Då insåg jag att de andra värkarna inte hade varit riktiga krystvärkar, för när den värken kom alltså... Det var så oerhört mäktigt! Det var en enorm kraft som sög tag i hela mig, det fanns inget annat alternativ än att krysta. Jag vrålade ut till barnmorskorna att nu kommer en värk och jag krystar nu, det går inte att hålla emot! "Gör det du". Fick jag bara lugnt till svar. Jag tänkte att fan, nu föder jag på toaletten.  De fattar verkligen inte vad som händer här tänkte jag, men de hade nog varit med förr och visste att han var långt ifrån ute.

Efter ett par krystvärkar inne på toaletten kom jag ut och fick lägga mig i sängen så att de kunde tömma mig. Samtidigt kom ju krystvärkar, och alltså, jag kan inte ens beskriva kraften. När det var klart fick jag ligga på sida med benet uppe på stödet. Evelina frågade om jag fortfarande ville föda på pallen, för isåfall måste vi tillbaka dit nu. Nej! Det var otänkbart att jag skulle flytta på mig igen. Kraften i krystvärkarna sköljde över hela kroppen, sög tag, och det kom helt naturligt att ta i så mycket jag någonsin kunde och mer. Jag tog i tills luften var slut och längre, drog efter andan och tog i lika mycket igen. Tre gånger varje värk. Jag lät som en urkvinna, ljudet kom liksom inifrån och gick inte att styra, precis som kraften. Magiskt.

Magin försvann när hans hjärtljud började gå ner. Jag var så inne i mig själv och i att krysta, jag förstod inte riktigt vad jag skulle göra men jag förstod att något inte var bra. Runt den här tiden kom förlossningsläkaren in. Hon var med resten av förlossningen. De bad mig att lägga mig på rygg, det kändes nästan omöjligt men jag förstod att det var allvar och kom över på rygg. Jag vet inte om de gjorde någonting mer men hans hjärtljud blev bättre. Jag förstod att han måste ut, nu. Jag kände en enorm press att lyckas krysta ut honom fort. Jag fick lägga upp benen på två stöd för att kunna ta spjärn, och jag tog om möjligt i ännu mer, jag krystade tills jag nästan svimmade och drog efter andan och gjorde det igen. Hela tiden berömde de mitt krystande men sa samtidigt att jag skulle krysta lite till, lite till. Jag skrek som en urkvinna, ljud man bara kan göra under en förlossning, ljud som kommer inifrån och man aldrig hört förut. Mäktigt. Jesper satt bredvid mig, nära, nära, och höll min hand. Jag tittade på honom mellan två krystvärkar och såg att han var rädd. Ett av mina starkaste minnen från förlossningen är att jag sa till honom då "älskling du behöver inte vara rädd, det gör inte ont, jag lovar. Det är bara en sån kraft." Han blev nog ganska ställd och jag kunde se att han inte trodde på det. Men det var sant. Smärtan då var naturligtvis oerhörd, men den bleknade bort jämfört med kraften. Jag upplevde inte den stunden som smärtsam.
 
Jag hade sagt innan till Evelina att jag gärna ville känna på huvudet för att bli ännu mer motiverad, och någon gång under den här tiden frågade hon om jag ville känna. Jag kände, det var det mjukaste lilla huvud jag någonsin känt. Mitt barn! Han var verkligen snart ute. Vid varje krystvärk kändes det verkligen som att han skulle komma ut, och det lät så på barnmorskorna och läkaren också. Efter några såna krystvärkar sa läkaren "Linn, han kommer inte ut, det är för trångt. Vi kommer att klippa dig nu för att du inte ska spricka." Det var första gången under hela förlossningen som jag tänkte nej. Det kändes ganska jobbigt, även om jag inte varit speciellt rädd varken för att bli klippt eller att spricka innan (de flesta gör ju ändå det) så kändes det jobbigt där och då. Hon la bäckenbottenbedövning och klippte, det kändes ingenting men ljudet av klippet var vidrigt. Direkt efter det, klockan 19.15 kom han ut, vilken känsla! De lade upp honom på min mage direkt. De mäktigaste känslorna i världen sköljde över mig. Tårarna rann och jag tog tag i honom direkt och drog upp honom på mitt bröst.  "Hej älskling, har du kommit ut till mamma och pappa nu?". Han skrek, det var det finaste skriket. "Ja, var det jobbigt älskling?" Att få hålla honom i famnen var obeskrivligt. Jag visste inte än om det var min son eller dotter. Jesper hade sett när de lyfte upp honom på min mage, så någon av barnmorskorna frågade honom om han inte skulle berätta för mig vad det var. Jesper var så tagen och rörd, tårarna rann på honom också och jag såg på honom att han inte kunde prata än. Vi låg så en kort stund, nära alla tre. Sen sa han "jag tror att det är en liten Malte". Det var bara kärlek. Allt annart var borta.
 
 

Sen blev allting väldigt dramatiskt. Jag blödde väldigt mycket och moderkakan släppte inte. Det kom in ännu flera personer i rummet och det var typ sex personer som sprang runt mig, satte infarter, gav mig sprutor och kollade mitt blodtryck. När de skulle sätta infart för eventuell blodtransfusion i min hand frågade de om jag ville fortsätta hålla min son eller om Jesper skulle ta honom. Jag minns att jag blev rädd och att jag tänkte att jag precis fått träffa min son och att nu kunde jag dö. Jag visste ju att man kan förblöda ganska snabbt om moderkakan inte släpper (men självklart var det inte alls i närheten). Jag sa till Jesper att han fick ta honom, jag ville att han skulle vara i sin pappas trygga famn om det inte skulle gå bra för mig. Läget stabiliserades. Jag hade förlorat 850 ml blod. Vi fick ut moderkakan, de tryckte på min mage och jag fick krysta lite. Sen blev jag sydd, först av läkaren och sen av barnmorskan. De bedövade med spray och sprutor. Jag minns att jag var rätt ledsen då, väldigt omskakad av situationen innan och för att jag trodde att jag var helt förstörd där nere och spruckit helt och hållet, men så var det ju inte. Andra graden, vilket är den vanligaste tydligen. För mig kändes det som att de höll på i två timmar, men Jesper sa sen att det var typ 20 minuter.

Jag fick tillbaka Malte innan de började sy, och det var så fint att äntligen få hålla honom i min famn. Han hittade bröstet och tog ett bra tag väldigt snabbt, mammas duktiga kille. Tänk att han var ute hos oss. Det gick inte att slita blicken från honom. Det var så nytt och samtidigt så naturligt att ha honom ute hos oss. Äntligen. Vi var så otroligt trötta men så, så lyckliga.

 

Förlossning, Gravid, Malte

När han låg i magen

Här är lite fler bilder som vi fått efter gravidfotograferingen. De är så fina, supertacksam över att Lina förevigade oss. ♥ Någon gång i sommar kanske vi kan föreviga familjen nu när han är ute också.
 
 

Gravid, Malte

Förlossningsberättelse del 1

Att föda barn är det absolut mäktigaste jag har varit med om i hela mitt liv. Otroligt smärtsamt och omtumlande men också otroligt häftigt och känslosamt. Min förlossning tog 65 timmar totalt från att värkarna började hemma tills att han kom ut, varav 51 timmar spenderades hemma med värkar samt ett besök på förlossningen, och 14 timmar från att jag äntligen kom in på förlossningen andra gången tills han var ute. Den jobbigaste - och mest smärtsamma - delen av förlossningen var helt klart för mig tiden hemma med värkar. Större delen av förlossningen mådde jag hur bra som helst men det uppstod också en del komplikationer som var lite jobbiga. Trots att min förlossning var lång och utdragen och på många sätt inte blev som jag trott så är den det häftigaste jag har någonsin gjort.
 
I undersökningsrummet på förlossningen.Öppen 4 cm med oregelbundna värkar och ingen vattenavgång. Haft värkar i 47 timmar. Sjukt trött men förväntansfull - här visste vi inte ännu att vi skulle få åka hem igen.

Fredagen den 16:e mars var vi hemma hos Jespers syster och hennes kille, och jag hade förvärkar till och från under kvällen. Jag förstod inte än att det verkligen var på gång eftersom jag hade haft förvärkar till och från ändå sen vecka 34, och känt i kroppen att den här bebisen nog inte skulle vilja stanna tiden ut - eller åtminstone inte stanna kvar två veckor för länge. Ändå var jag lite mentalt förberedd på att jag kunde gå över, eftersom jag läst om andra som haft samma känsla och ändå gått över två veckor. Men min känsla sa att han skulle komma före BF. På måndagen den veckan hade jag dessutom haft regelbundna, ganska täta värkar nästan hela dagen så jag hade sagt till Jesper att inom tre dagar kommer han (alltså torsdag, och nu var det fredag, så han hade ändå stannat kvar lite längre än jag hade trott). Jag hade också haft en dag då jag var brutalt trött och illamående och bara kunde ligga i soffan, för första gången under graviditeten. Garanterat kroppens sätt att tvinga mig att vila.

Vid 22-tiden åkte vi hem och la oss.

På natten där mellan fredag och lördag började värkarna "på riktigt", och då trodde jag nog att det var igång på allvar, men visste inte hur lång tid det kunde ta. Vid 02.44 hade jag haft förvärkar i någon timme. De gjorde riktigt ont, men var fullt hanterbara, gick typ att ignorera. Jesper åkte och jobbade, jag sa att han kunde åka eftersom det var svårt att veta om det verkligen var på riktigt. Jag värmde en vetekudde och hade i sängen vilket var jätteskönt.

Vid 08.00 på morgonen gick jag på toa och slemproppen eller delar av den gick. Kroppen började också förbereda sig på mer än ett sätt, hehe. Värkarna hade fortsatt under hela natten. Kunde det vara igång på riktigt? Det var så spännande! Under förmiddagen kom värkarna med 10-30 minuters mellanrum och varade 30-45 sekunder ungefär, och lite mer av slemproppen gick. Värkarna var fortfarande fullt hanterbara men jag började svettas på fötterna av smärtan, haha! Jag var jättetrött men hade inte ro att somna även fast jag försökte. Jag var positiv och välkomnade varje värk. Bebisen var ganska lugn men jag kände ändå honom (eller henne tänkte jag då eftersom jag inte visste om vi väntade en liten pojke eller flicka) en del vilket var skönt, så att man visste att han mådde bra. Vid 11-tiden kom värkarna med 10-20 minuters mellanrum. Under dagen fortsatte värkarna att tillta i både smärta, längd och täthet och jag började klocka värkarna vid 20.00, då tyckte jag att jag hade haft bra tålamod och väntat ändå eftersom värkarna hade börjat 18 timmar tidigare. Då visste jag inte att det skulle ta ytterligare 33 timmar innan jag fick bli inskriven på förlossningen. När jag började klocka såg jag att värkarna var oregelbundna men att det var 5-10 minuter mellan de flesta, vanligast var 6-7 minuter. Det gjorde ondare och jag började bli tvungen att andas riktigt djupt under värkarna, jag använde fortfarande vetekudden men det började bli svårare att slappna av och ligga still när det kom en värk. Jag tog två alvedon runt 21.30.

Jag fortsatte jobba på med värkarna och runt 23.30 tog jag en dusch. Vi hade ju väntat hela dagen på att värkarna skulle bli tillräckligt täta och trodde definitivt att vi skulle få åka in under natten, ganska snart. Efter duschen avtog värkarna lite grann och kom runt var  6:e minut och var runt 45 sekunder långa igen. Smärtan kändes lite mer överkomlig också, funderade på om två alvedon verkligen kunde hjälpa så mycket. Vi försökte slumra lite och samla kraft, vid det laget hade jag inte sovit mer än 10 minuter i taget sedan de där två timmarna jag fick sova natten mellan fredag och lördag. Trött.

Under den här tiden hade jag också ringt förlossningen några gånger för att kolla läget och uppdatera. Ville fråga så att jag var säker på att allt gick normalt till varje gång det kom blod/slem och så vidare. Vi hade en dialog och målet var att värkarna skulle komma regelbundet var tredje minut (tre värkar på tio minuter) och hålla i sig i en minut i alla fall.  Mina värkar kom ju relativt tätt men de blev aldrig regelbundna, vilket såklart var lite frustrerande då vi bara klockade och väntade på nästa steg, att få åka in. Samtidigt ville jag stanna hemma och ta "förarbetet" så länge som möjligt hemma där jag kan vara helt avslappnad och bekväm, och inte vara på sjukhuset så himla länge.

Efter min dusch gick vi alltså och lade oss och försökte sova, Jesper slocknade omgående men jag kunde inte sova. 01.15 gick jag upp och åt mat framför tv:n. Värkarna gjorde för ont för att ligga ner, det var mycket lättare att stå och gunga och jag orkade inte resa mig varje gång det kom en värk. Jag var lite frustrerad över att det inte gick att sova på grund av värkarna, men jag försökte hålla mig positiv. Jag var bara rädd att det skulle bli jobbigt att orka med hela förlossningen utan sömn. Det var i princip det ända jag var riktigt orolig för inför förlossningen, att bli sjukt trött och inte orka och därför hamna i en negativ spiral och tänka att jag inte skulle klara det. Mindset är så otroligt betydelsefullt enligt mig. Värkarna var fortfarande oregelbundna men de kom med 4-7 minuters mellanrum.

Vid 02-tiden ringde jag förlossningen och fick prata med en så himla gullig barnmorska som peppade mig och försäkrade mig om att kroppen orkar föda barn trots att man inte får sova. Kändes skönt då jag var så rädd för att bli för trött. Hon ville att jag skulle kämpa på om jag kunde hemma och sikta på tre minuter från värkstart till värkstart och att värkarna skulle hålla i sig i 1,5 minut. Hon sa också att hon inte kunde säga när det skulle hända, om det var vid 07 eller 10 eller tidigare. Det lät som att hon trodde senast under förmiddagen i alla fall. Jag var uppe hela natten och tog värkar, fick oftast stå och gunga lite för att hantera dem och försökte distrahera mig med att göra annat (typ som att ta magbilder, har man gjort det i 39 veckor så kan man ju inte missa vecka 40, haha!). Jag klarade av värkarna själv och resonerade så att det är bra att någon av oss är utsövd när det gäller, så jag lät Jesper sova hela natten för att vara ett så bra stöd som möjligt för mig sen när det värkligen gällde. Självklart var det frustrerande att det aldrig kom igång ordentligt men jag fokuserade ordentligt på mina strategier inför förlossningen, främst att välkomna varje värk med positivitet och tänka att det är bra smärta och att för varje värk är vi närmare att få träffa vårt barn (och hörni, det fungerade faktiskt under hela tiden även fast jag i slutändan hade klockat runt 300 värkar när vi till slut åkte in).

Mellan 05.00 och 07.00 ungefär lyckades jag slumra till mellan värkarna och blev så sjukt glad över det. Men värkarna gjorde ont när de kom och var mycket jobbigare att hantera liggande, så det var på gott och ont att ligga ner och försöka vila. Jag hoppades att mikrosömnen skulle ge resultat ändå. Det gick inte framåt vid den tidpunkten, värkarna kom med 7-8 minuters mellanrum igen och värkarna höll i sig max 1 minut. Bebisen rörde på sig hela tiden, så skönt att känna. Jesper sov fortfarande, men vid 11-tiden väckte jag honom och beställde pannkakor med nutella & vispad grädde vilket jag fick, galet gott! Behövde lite (massor) energi. Vi tittade på typ tusen avsnitt av how i met your mother och sen pirates of the caribbean och tog värkar, de kom var 5:e till 10:e minut. De var ganska smärtsamma, Jesper var bäst på att hjälpa och det gjorde stor skillnad. Jag varvade att vanka runt eller luta mig mot något och gunga med att han fick massera & avleda. Pratade med förlossningen igen, om det inte drog igång mer under dagen skulle jag höra av mig under eftermiddagen/kvällen och kanske komma in på undersökning.  Jag hade då haft värkar i 33 timmar ungefär. Men det var okej, jag  försökte att inte tänka på det utan den tiden var ju förbi, det var ju bara tiden då och framåt jag behövde tänka på. En värk i taget, heja heja! Snart skulle vi få träffa vår bebis.

Resten av dagen fortsatte på samma sätt men det blev mer och mer smärtsamt och intensivt, vi fick fortsätta ta värkar heeela dagen och bara vänta och vänta på att de skulle bli regelbundna. Hela tiden positiva och peppade, det var extremt viktigt för mig att behålla ett postivit tänk och ett starkt fokus, vilket jag definitivt tror gjorde all skillnad för mig. Jesper var ett superbra stöd, vi hade pratat ihop oss innan om vilka strategier vi skulle ha och han visste att jag behövde postivitet och pepp om jag tappade fokus. Det BÄSTA var helt klart när han tryckte ihop mina höfter, ett hett tips till alla som ska föda och alla partners! Det var så otroligt lindrande. Det mest effektiva var om han satt ner i soffan/en fåtölj och jag stod framför honom med sidan mot honom och han höll armarna runt mina höfter och höll i sina händer på andra sidan och tryckte/kramade om höfterna, men det funkade också om jag behövde stå och gunga att han stod bakom mig och tryckte ihop höfterna med sina händer (jobbigare för honom men alltså, det kunde han nog hantera hehe). Annars var det att stå framåtlutad och gunga som gällde. Och ANDNINGEN. Jag hade sjukt stort fokus på det, alltid djupa, lugna andetag. Enligt profylaxen ska man ju gå upp i andning när det gör ondare, men nej, det funkar inte alls för mig. Jag körde djupa, lugna andetag genom heeela förlossningen och det var nog också en av grejerna som räddade mig, jag lyckades verkligen andas lugnt och aldrig spänna emot. Tips, tips. Här någonstans började det hur som helst bli väldigt intenstivt. Vi spenderade dagen med att ta värkar, äta och försöka vila. Var 6:e timme tog jag 2 alvedon, vetekudden var bara att glömma nu för den hjälpte inte längre.

Under kvällen kände vi att det MÅSTE vara nära, så vi förberedde väskorna med det sista förutom snacksen och drickan som stod i kylen. Vi satt i soffan (eller alltså, jag gick ju runt mest & stod och vaggade och Jesper fick springa efter och hålla om eller göra vad som helst som gjorde just den värken lättare) och bara väntade på att värkarna skulle bli regelbundna, för nu var de flesta täta, tätare än 3 minuter, men det kom också de som hade 7 minuter mellan. Helt plötsligt bara smällde det till och så var det typ 1,5 minut värkstart till värkstart hela tiden! Då blev vi lite stressade och packade ihop det sista, Jesper fick springa och packa snacksväskan och springa mellan mig och den när det kom en värk. Då trodde vi nästan att vi hade väntat för länge och att vi inte skulle hinna in, men det skulle visa sig att så inte var fallet. Klockan var då 00.30.

Jag hade då alltså haft värkar hemma i 46 timmar och var så otroligt redo att föda vår bebis - jag hade hunnit bli otroligt trött, matt och opepp hemma innan vi åkte och kände att det liksom inte gick framåt, men nu var jag taggad igen och tog fram energin. Vi trodde ju nästan ett tag där att vi åkte för sent när värkarna kom så tätt, men vi tog det ändå lugnt och körde lugnt och Jesper fick samtidigt dra/trycka så hårt han kunde på mitt lår när värkarna kom för att avleda smärtan lite, värkarna gjorde förbaskat ont såklart men det var ändå inte fullt så outhärdligt som jag hade trott att åka bil. Inte lika hanterbart som när man kunde stå och gunga och få Jespers fulla fokus men det gick. Jag hade under hela tiden med värkar tänkt att "smärtan kommer att bli mycket värre sen" så jag var väl lite positivt överraskad av hur hanterbart det var ändå även fast det gjorde riktigt jäkla ont. Jag funderade en del på hur vi skulle göra med smärtlindring och jag undrade om jag var öppen något. Om jag inte var det skulle det kännas sjukt jobbigt med tanke på hur länge jag kämpat med värkar. Det kändes lite på barnmorskan jag pratade med som att hon inte trodde att det var dags för oss ännu...

När vi kom fram fick vi komma in i ett undersökningsrum och barnmorskan kopplade på ctg:n som skulle sitta i en halvtimme och registrera mina värkar och bebisens hjärtljud. Hon lämnade rummet och jag och Jesper satt där och väntade med spänning, sjukt trötta men förväntansfulla. Efter en halvtimme kom hon tillbaka och det visade sig att värkarna inte var regelbundna, vilket innebär att den aktiva fasen inte kommit igång... Hon undersökte mig också och konstaterade att jag var öppen 4 cm. Bra ändå! Så sjukt skönt att få höra att kroppen jobbat på under den här tiden ändå. En cm kvar till aktiv fas. Och mitt vatten hade ju inte gått. Hon sa att hon skulle gå och rådgöra med sina kollegor, jag hade ju hållt på länge. Hon frågade också hur jag ville göra, och jag sa att om det inte var dags att föda barn nu så ville jag sova eftersom jag inte hade sovit ordentligt på tre dygn, och jag ville ha alla krafter jag kunde inför förlossningen. Hon gick iväg och kom tillbaka efter ett tag med två citodon och sa att vi skulle åka hem och sova ett tag och komma tillbaka sen. Jag var lite skeptisk och frågade om jag verkligen skulle kunna sova, om tabletterna skulle ta bort värkarna (de gjorde ju trots allt jävligt ont). Hon sa att jag fortfarande skulle känna värkarna men att de skulle ta bort smärtan. Jag frågade också om det inte kunde bli så att vi inte hann in igen eftersom jag var så nära aktiv fas, men det fanns inte en chans att jag skulle missa när det var dags sa hon. Jag hade ju hellre stannat kvar såklart men jag ville desperat gärna sova och de hade inga lediga platser på förlossningen... Vi åkte hemåt igen, lite besvikna men jag var extremt glad över att jag äntligen skulle få sova och ladda!

När vi kom hem tog jag tabletterna pronto och hoppade i säng, bästa känslan på länge! Somnade direkt, otroligt glad över att jag äntligen skulle få sova, men efter fem minuter vaknade jag av världens jäkla dundervärk. Starkare än de andra, jag var tvungen att ställa mig på alla fyra i sängen för att tackla den, det gick inte att ligga ner. La mig igen sen och tänkte att tabletterna bara inte hunnit verka ännu, men så fortsatte det var femte minut och till slut stod jag inte ut längre, gick upp och kollade klockan, då hade det gått en timme sen jag tog tabletterna. Värkarna var otroligt smärtsamma och jag kunde omöjligt ligga ner och ta dem (jag hade ju inte kunnat ligga ner och ta de andra heller utan var tvungen att stå och vagga då med, men de här värkarna var värre). Försökte väcka Jesper men han var totaldäckad så jag ringde förlossningen igen istället och var lite förbannad och sa att jag OMÖJLIGT kunde sova med de här värkarna, och att de kom med 3-4 minuters mellanrum men var jäkligt smärtsamma, och att tabletterna var totalt värdelösa. "Kom in så ska vi hjälpa dig" sa hon, äntligen! Jag kämpade på en stund till hemma ändå, försökte slumra i en timme till i soffan men det var helt otänkbart. Klockan var 04.22 natten till måndag när jag gick in och sparkade liv i Jesper och sa "Jag har blivit blåst, nu jävlar åker vi in igen".

Jag och Malte i magen på fredagen, innan vi åkte till Jespers syster.
 
Lördag förmiddag - kanontrött efter en natt med bara två timmars sömn och många timmars värkar.
 
Lite mera sliten efter snart ett dygn med värkar.
 
Magbilder mitt i natten, haha. Kan ju inte missa vecka 40!
 
Jesper gjorde pannkakor med vispad grädde, hallon, banan & nutella till mig - sjuuukt gott! Behövde energi.
 
Sjukt trött men förväntansfull - här visste vi inte ännu att vi skulle få åka hem igen.

Förlossning, Gravid, Malte

Det är tufft att vara mamma

Alltså, jag älskar bebisbubblan och vill aldrig komma ut. Men idag var jag med om min värsta mamma-upplevelse hittills. Och på någon vecka har jag varit med om två av mina tre värsta mamma-upplevelser. Båda handlar om att Malte varit ledsen och jag GÅR SÖNDER när han blir sådär ledsen. Hur ska man klara av det!? Hur ska man hålla ihop!? Det är fruktansvärt, jag har mått så himla dåligt hela dagen och kvällen.
 
Idag skulle vi till våra bästa kompisar för att Amanda fyllt år och vi skulle fira henne. Att åka bil med Malte själv har ju varit en av mina värsta farhågor, men jag har ju gjort det många gånger nu och det har gått jättebra. Fram tills i förrgår, då skrek han jättemycket men det gick ändå bra även om det var sjukt jobbigt. Men idag var det annorlunda. Han skrek tills han nästan blev medvetslös (upplevde jag, jag har ingen aning om det stämmer men det var så det såg ut för mig). Det var FRUKTANSVÄRT. Jag hörde bara att han slutade gråta och började andas konstigt, så jag stannade vid nästa trafiksäkra ställe, livrädd, och gick bak och då var han suuuperledsen men tittade inte och grät inte och det gick liksom inte att prata med honom/få kontakt riktigt. Alltså så himla, himla hemskt. Vi hade inte åkt långt heller, jag stannade ju när jag kände att det blev för mycket. Jag tog upp honom och tröstsade honom vid vägkanten i typ 20 minuter och han blev som vanligt igen, men trött, och ringde Jesper och sa att jag vägrar göra det mer (åka bil alltså), och han sa att jag bara skulle ta mig hem såklart. Han undrade om hans pappa skulle hjälpa mig men det verkade sjukt osmidigt så jag fick helt enkelt sätta in Malte i bilen igen fast jag verkligen inte ville och åka hem (vi var typ 2-3 km hemifrån). När jag kom hem la vi oss i soffan och myste och jag vägrade släppa honom på flera timmar, kände att jag var den sämsta mamman i hela världen och mådde så jävla dåligt. Mår fortfarande dåligt, det är hemskt att se honom så ledsen. Jag skulle sälja min själ för att göra honom lycklig. Men han har varit hur nöjd som helst under kvällen och det verkar inte som att han hatar mig iallafall..
 
Nu är jag livrädd för att åka bil med honom igen. Jag förstår inte, han har ju älskat att åka bil fram tills i förrgår? Och nu blir han sjukt arg och ledsen. Jag vet inte vad som kan ha hänt, om han känner sig otrygg eller vad det är. Ska läsa på om det... Jag tror att det kan vara bra om någon sitter med honom i bak några gånger och kan trösta fort, tills han känner sig tryggare. Men jag måste ju kunna åka bil själv med honom nu framöver. Jag har ju redan varit på flera BVC-besök själv och åkt och handlat själv och det har gått hur bra som helst. Som tur är är Jesper ledig i morgon när det är BVC-besök.
 
Det som hände förra veckan var att han hade en skrik-session på kvällen. Heeelt fruktansvärt, jag hade seriöst hellre fött honom en gång till än att gå igenom det där. Han var så ledsen och ingenting vi gjorde hjälpte, kanske lite för stunden men han blev ändå inte nöjd. Jag är 80% säker på att det är för att han var övertrött, jag försökte söva honom i nästan tre timmar. Men vi testade såklart pysventilen och bröstet (tusen gånger) och annat också för att försöka hjälpa honom. Men nej, han var bara ledsen och trött troligtvis. Vi var hemma hos Jespers föräldrar. Till slut drog jag bara filtar runt honom (det gick inte ens att klä på honom) och skulle gå hem, och då plötsligt när vi skulle hem så tystnade han och somnade. Helt sjukt.
 
Hur som helst, det är riktigt jäkla tufft att vara mamma när det blir sådär. Jag kan stå ut med all trötthet i världen, men just när han är ledsen och jag känner mig så otillräcklig och inte kan hjälpa honom, det tycker jag är hemskt. Då är det svårt att vara förälder. Speciellt när man vet att man är den föräldern han är mest beroende av och som har bäst chans att trösta, och det ändå inte går.
 
Överlag är det en stor utmaning att vara föräldrer och jag inser att jag satt ribban för högt och tror som vanligt att jag ska ta allt med en klackspark, men nej, jag måste fasen sänka kraven mer och bara vara och fokusera på att han och jag ska må bra. Det är för mycket att ha ett helt perfekt hem och flänga runt på olika grejer. Vi har fått en kille som behöver mycket lugn och ro och gillar och vara hemma, just nu i alla fall, och det är nog precis vad jag behöver också. Lugn och ro. Det blir för mycket.
 
Tur att de allra flesta dagarna är fina dagar och han är nöjd och glad. ♥
 
När vi skulle åka hem från förlossningen.
 
När vi skulle på återbesök på BB eftersom vi åkte hem utan att ens komma till BB.
 
Okej, här var han inte så glad men han somnade så fort bilen började rulla. När vi skulle på första BVC-besöket samt hälsa på på pappas jobb.
 
När vi skulle på påskmiddag hos faster Josefine.
 
Idag när vi skulle åkt och fikat hos Martin och Amanda men det blev skrik- och panikfest istället och mammans hjärta gick sönder.

Malte, Vardag

Bebisbubblan

Alltså, jag kan inte förstå att det redan har gått en månad!
 
Jag älskar vår son så jag spricker ♥, jag älskar bebisbubblan och jag vill aldrig komma ut! Han är helt fantastisk och för det mesta mår han bra och är väldigt lugn och fin, han är väldigt med när han är vaken och vill gärna ha underhållning då. Han tar ögonkontakt och är väldigt social och gillar att vara upprätt och se sig omkring och utforska omgivningen. Favoritsysslan är att titta ut genom fönstren, så våra stora höga fönster är toppen. Han vill gärna vara nära, nära hela tiden och vill inte ligga själv mer än några minuter åt gången. Att vara på mamma är bäst men pappa funkar också bra när han är mätt, och andra personer när han sover eller är väldigt nöjd. Farfar och morfar är rätt poppis. Han har varannan dag-rutin hittills, varannan dag sover han jättemycket och är väldigt lugn och nöjd, och varannan dag sover han jättelite (typ en kvart här och där bara) och är lite svårare att få nöjd.
 
I några dagar har han haft ont i magen och det har varit hemskt, man gör allt man kan för att hjälpa honom men när han skriker och har ont ändå går hjärtat sönder. Nu har vi börjat lära oss alla de bästa knepen för att hjälpa honom så bra som möjligt och det går snabbare och snabbare att bli av med magknipen, och vi blir bättre på att undvika dem. Nu får han magdroppar från sempers samt miniform-droppar lite sporadiskt (ska prata med bvc imorgon för att rådgöra om huruvida man bör ta dem samtidigt). Vi tänker mer på bra grepp under amningen för att han ska svälja så lite luft som möjligt, han har ju varit så himla duktig på att ta bröstet från dag ett så vi har nog blivit lite lata och bekväma och han har ammat lite hur som helst, men då sväljs det nog också mer luft vilket gör att han får ont i magen. Vi har blivit ännu mer noggranna med att rapa honom efter varje amning. Vi sparkar och trycker med hans ben dagligen i förebyggande syfte, för att hålla igång magen och få ut gaser. Vi har också använt pysventil, prisa gud för den. Brösten och mjölkproduktionen har också börjat stabilisera sig lite så att det inte kommer sååå himla mycket längre, har haft så sjukt mycket mjölk att han i princip satt i halsen vid varje amning. Stackarn.
 
Men det känns helt galet att det redan gått en månad alltså! Första två veckorna var ju rätt hysteriska med besökare dagligen och full rulle, och hur det än blir måste man ju passa upp på folk då, så då blir man ju helt slut Och de andra två veckorna har blivit lite "förstörda" av att hantverkarna varit här och rivit ut köket, lagt om golv, satt tillbaka köket och åtgärdat målning och lite annat. Det har varit sjukt jobbigt att leva i ett upp och nervänt hem utan kök och att behöva åka/gå iväg med honom varje dag. Ställa klockan och gå upp och göra oss i ordning och dra liksom. Känns otroligt tråkigt att det skulle bli så i starten på vårt nya liv, men nu är det snart klart och förbi och då får vi slappna av och njuta igen. Jesper har börjat jobba också och är lite deppig över att få träffa Malte så lite, men han jobbar en timme extra varje dag och är istället helt ledig på fredagarna så att vi får långa helger ihop. vilket är otroligt skönt. Så stor skillnad på två lediga dagar eller tre!
 
Jag försöker att ta det väldigt lugnt och inte vara så pretentiös, sänka mina krav så mycket som möjligt och bara vara, jag tror att både jag och Malte verkligen behöver det egentligen. Vi är ganska övertygade om att hans jobbiga mage och så beror delvis på svald luft men också överstimulering, det har blivit för mycket för honom och han behöver lugn och ro och min fulla uppmärkshamhet. Men nu när snickarna varit här så har det ju varit omöjligt, och annars också är jag ju en sån person som stressar upp mig över obetydliga saker, så fort han sovit har jag försökt lägga ner honom och springa och fixa mig, sätta igång en tvättmaskin, fixa disk, bädda sängen, ställa i ordning, plocka undan, the list goes on.. men nu när jag reflekterat lite över det försöker jag släppa på allt litegrann och tänka att det enda som egentligen är min stora uppgift nu är att se till att han mår bra. Och allt annat är oviktigt. Det gäller att komma ihåg att njuta också, inte prestera.
 
Tänk att han låg i min mage i 10 månader och nu har han varit ute hos oss i 1 månad och redan är han så självklar. ♥ samtidigt som man ibland kan titta på honom och bli helt översköljd av att inse att han är vår och att vi får behålla honom. Vår älskade son. ♥
 
 
 

Bygga hus, Malte, Vardag

Vår älskade son!

Vår son är här!
 
Kjell MALTE Gösta Eriksson, han föddes 19 mars klockan 19.15 - 65 timmar efter att mina värkar började på riktigt hemma med 10-30 minuters mellanrum. Förlossningen blev riktigt lång men ändå fantastisk - vilken otroligt häftig upplevelse det var att föda honom! Han vägde 3250 gram och var 50 cm lång.
 
Han är helt, helt fantastisk och vi älskar honom så! ♥
 
 
Idag är han två veckor och två dagar och det är min fösta dag själv hemma med honom, det går hittills superbra, jag var ganska nervös innan och ville inte alls att Jesper skulle åka och jobba. Om någon timme kommer BVC på hembesök och det ska bli spännande. Vi har varit där och vägt honom en gång, och då hade han gått upp 500 gram på 5 dagar! Sköterskan sa att vi verkligen fått till det med amningen och att han snart inte är någon liten bebis längre i den takten.

Malte, Vardag

Mina tankar inför förlossningen

Jag vill dela med mig lite av mina tankar inför förlossningen! ♥
 
Jag tänker mycket på förlossningen nu, det är ju naturligt och ett sätt att förbereda sig för en av de största utmaningarna man ska anta i livet. Jag har aldrig varit rädd för att föda, utan alltid känt en väldigt stor längtan efter graviditet, bebis och till och med förlossning. Under graviditeten har jag dock pendlat lite i tankarna, oftast känner jag mig väldigt lugn och trygg inför förlossningen, men ibland känner jag en viss oro. Jag tänker att min största fördel är att jag har ett starkt psyke och är otroligt viljestark. Jag är övertygad om att den mentala inställningen är oerhört viktig under förlossningen och jag tror att hur man möter och ser på smärtan i kombination med andning och avslappning verkligen kan påverka hur man upplever sin förlossning. För mig känns det otroligt viktigt att försöka hålla kvar positiviteten och peppen, och det är viktigt för mig att bli coachad och stöttad framförallt av Jesper om jag tappar fokus och motivation eller tappar tron på att jag klarar av att föda. Därför har vi pratat ihop oss om vad som känns viktigt och vad som motiverar och peppar mig. Så här kommer lite av våra strategier och vår pepp! :)
 
- Möt smärtan, välkomna den & jobba med den. Spänn inte och kämpa emot. Smärtan är bra, varje värk tar oss framåt och närmare att få träffa vårt barn. Tänk JA, snart är jag en värk närmare istället för nej, nu kommer snart en värk till.
 
- Fokus! Behåll en positiv inställning under förlossningen och ett positivt tänk. Jag vet att det kan göra så himla stor skillnad för mig, och jag måste hålla fast vid positivitet och inte fastna i en negativ tankespiral. Behåll fokuset på målet. Vi ska få träffa vår bebis! Vi klarar det här. Vi är ett team. Jag klarar det här. Jag är stark.
 
- En värk i taget. Varje värk är ett steg närmare bebisen, och ingen värk kommer tillbaka. Det finns bara framåt. Ta en i taget, för att inte överväldigas eller tänka på hur länge jag ska ha ont, för det vet vi inte. Att vara i nuet och ta en värk i taget kan vara en utmaning för mig, eftersom jag motiveras så mycket av milstolpar och mål, så att inte veta alls hur lång tid det är kvar gör det lite svårare att behålla motivationen. Där får Jesper hjälpa till och påminna, en värk i taget.
 
- Känn av hur många djupa andetag jag kan ta under varje värk & ha det som milstolpar. Vi kan räkna de andetagen tillsammans. Alternativt, ha koll på hur långa värkarna är och så kan Jesper räkna ner tiden för mig. Jag klarar smärtan när jag vet att den är övergående.
 
- Slappna av och bli tung, släpp ner axlarna, slappna av i käkarna och andas djupt. Jesper får hjälpa mig att slappna av genom att påminna mig om detta och genom att hålla om mig, massera mig, stryka mig på ryggen, masssera mig i håret eller vad som fungerar för stunden.
 
- Tänk att bebisen ska nedåt, spänn inte emot. Gärna upprätta ställningar för att underlätta processen. Jag tror att jag kommer att tycka att det hjälper att stå och gunga lite, åtminstone tidigt i förloppet, typ hemma-fasen (första delen av latensfasen).
 
- Jesper ska försöka få mig att vila och helst sova när det drar igång. Kan behöva övertalning då jag ofta bara vankar runt.
 
- Jespers största uppgift är ju att peppa mig och hjälpa mig att ha jävlar anamma. Ju ondare det gör desto mer händer det i kroppen och desto snabbare får vi träffa vårt barn.
 
- Värme är något jag tror kan fungera bra för mig, varmt bad, dusch eller vetekudde.
 
- Öppen iställning till smärtlindring. Jag provar gärna i första hand alternativ som värme, tens-apparat, massage, kanske akupunktur, lustgas (men tror inte att jag kommer att gilla det, ska bli spännande att se!) men är även öppen för till exempel epidural. Det beror helt på hur jag upplever smärtan och hur snabbt förlossningen går och så vidare. Jag är öppen för att jag inte kan styra över hur det ska bli eller hur jag ska känna, och därför vill jag ta ställning till smärtlindring där och då och gärna med hjälp av barnmorskorna.
 
- Energi! En annan av Jespers främsta uppgifter blir att se till att jag inte får lågt blodsocker, vilket kan påverka mig jättemycket. Vi har massor av mat, godis, snacks och dricka förberett så att jag ska ha någonting jag klarar av att få i mig, för att inte sabba förutsättningarna för en bra upplevelse genom lågt blodsocker. Får jag för lågt blodsocker blir jag grinig och negativ, är man dessutom svag och trött blir det ju knappast en höjdarkombo.
 
- Rädslor. Soms sagt känner vi oss ganska lugna och trygga inför förlossningen, men min största rädsla är att bli helt överväldigad av smärtan, gripas av panik och vilja dra därifrån typ. Att jag ska uppleva förlossningen som hemsk och känna att jag inte klarar av det. Men vi ska göra allt vi kan för att det inte ska hända.
 
- Vi har fixat en spellista med peppande och glad feelgood-musik blandat med lite lugnare låtar, högst oklart om den kommer att spelas eller inte men musik kan ju göra underverk för humöret så en portabel högtalare följer med i alla fall så får vi se. Kul grej i alla fall! Och kul att lyssna på nu innan för att träna mentalt och gå in i förlossningsbubblan.
 
- Vi har kommit överrens om att det känns bäst för oss att Jesper är "uppe" med mig, och fokuserar på mig och inte så mycket på progressen där nere, haha! Jag känner inte heller att jag vill se med spegel eller så. Däremot känner jag gärna på huvudet när det har kommit fram, för att få extra pepp och känna att det är nära. Att faktiskt kunna känna på vårt barn, snart är han eller hon ute! Vi vill inte titta på moderkakan sen heller. Jesper ska bestämma där och då om han vill klippa navelsträngen men jag hoppas att han vill det, känns väldigt speciellt. :)
 
Det var lite om mina tankar och våra strategier inför förlossningen. Vi är väldigt förväntansfulla och det ska bli väldigt spännande, och vi försöker hålla ett öppet sinne för att det blir som det blir och vi tar det som det kommer. Som ett team! Nu är det 5 dagar till BF och alltså max 20 dagar kvar (?) tills vi får träffa vårt barn.
 
Vi har sovit med den här filten och två snuttefiltarna för att de ska lukta som oss, de följer med i BB-väskan. Var också tvungen att tvätta och packa ner den nya supergulliga pyjamasen snabbt som attan, alltså gud vad söt den är.
 
 
 

Förlossning, Gravid, Vardag

Vagnen är redo

Häromdagen gjorde vi det sista, sista som vi ville ha gjort innan bebis kommer (men som inte var så viktigt egentligen) och det var att göra i ordning vagnen. Så mysigt att allt känns klart och förberett för bebisens ankomst nu (det här inlägget läggs upp ett par dagar efter att jag skriver det så vem vet, bebis kanske till och med redan har kommit). :)
 
 
 
Vi har köpt en begagnad Stokke Trailz med liggdel och sittdel, liggdelen sparsamt använd och sittdelen aldrig använd så den ser ut som ny. Men vi ville ändå rengöra den ordentligt och bädda i ordning för bebisen.
 
Vi har valt att bädda med vätsketätt madrasskydd längst ner, underlakan, sen ett fårskinn som bebisen fått av sin farmor och farfar. Superfint och mysigt, och det är ju lite stort så det ligger vikt vilket jag tror bara är bra i början eftersom vagnen blir lite trängre (det är ju en väldigt stor vagn) och mysigare för bebisen. Sen en supermysig filt som jag fick på min babyshower samt en liten pandakudde. Vi har också köpt en liten elefant-mobil till vagnen. Det enda som saknas är lite reflexer sen är vi helt kittade!
 
 
 

Gravid, Vardag

Sista shoppingen innan bebis

I förrgår (onsdags) mådde jag väldigt dåligt, hade verkligen NOLL energi och tog mig enbart från sängen till soffan och låg där HELA dagen och var helt sänkt. Kände mig bara så trött och illamående och kunde inte göra någonting, första gången jag känt så under hela graviditeten. Därför var jag helt övertygad om att det var förlossning på gång, eftersom jag har så svårt att varva ner och vila så TVINGAR kroppen mig nu att vila upp mig för inatt drar det igång! Men nä. Dock hade jag förvärkar under kvällen och natten och jag tror möjligtvis att delar av slemproppen gått också (varsågod för details!).
 
Men bara för det så vaknade jag med vääärldens energi igår och var hur pigg som helst och skulle in till stan och avverka hur många ärenden som helst. Men startade hos min svärfar för att hjälpa honom att fixa en blocket-annons på Jespers morfars bil som ska säljas. Det gick kanon, sen var jag redan helt slut och då hade jag massa saker inplanerade i stan. Åkte till stan i alla fall men gjorde inte så himla många ärenden. Det var dock lite mysigt att gå runt själv och strosa runt, en sista gång innan bebisen kommer. Hittade världens sötaste pyjamas till bebis och en skjorta som precis går på nu fortfarande (skippar ju mammakläder) och även blir perfekt sen eftersom skjorta är smidigt att amma i tänker jag mig. Köpte även ett par solglasögon (fick världens vårfeeling helt plötsligt!) och två par örhängen, har börjat använda örhängen mer frekvent under det senaste året (innan dess har jag verkligen typ aldrig använt örhängen, så hålen har nästan växt igen när jag skulle sätta i inför speciella tillfällen). Så nu kände jag att det var kul med lite nya vardagsörhängen att varva med. :) jag gjorde även några viktigare ärenden. Men alltså, det var nog sista gången faktiskt för det är lite småjobbigt. Sen tvingade jag Jesper att handla mat med mig fast jag hade tänkt att göra det själv, ORKADE verkligen inte. Kommer även att skicka in honom på IKEA idag & köpa ett par saker vi behöver, samt hämta paket åt mig, för jag orkar verkligen inte själv. Men han är världsbäst och kirrar allt utan problem.
 
Idag slutar Jesper tidigt, 13.00, så himla lyxigt att han gör det varje fredag! Så vi ska mysa lite hemma och sen ska vi till hans syrra och hennes kille och äta middag och ha spelkväll. Supermysigt! ♥
 
 

Gravid, Vardag

Gravidfotografering

Förra helgen var min kusin & hans tjej här och Lina fotade oss och kulan. ♥ Hon fotade vårt bröllop också och är så himla duktig, jag är så sjukt glad och tacksam över att ha fått de här fina bilderna! Det kommer troligtvis lite fler bilder framöver också. Så himla fint att få den här tiden i livet förevigad med så fina bilder.
 
Om det är någon som vill ha hennes uppgifter för en egen fotografering så är det bara att höra av sig, hon älskar nämligen att fota bröllop, gravida och bebisar även om hon just nu har lite mycket att göra i sluttampen av sina studier.
 
 

Gravid, Vardag

Vår BB-väska! ♥

Hej!
 
Idag går vi in i vecka 40! Och jag tänkte redovisa innehållet i våra BB-väskor, de har varit mer eller mindre packade och förberedda sedan vecka 36 men vi har senaste veckan bunkrat upp med snacksdelen till exempel. Så nu känner vi oss väldigt redo och trygga i att vi har allt om bebis skulle vilja komma ut, vilket känns som att det blir när som helst nu. Vi har delat upp vår packning i 4 delar - bebis del, min del, Jesper del & snacksdel.
 
Vi fattar ju också att allt inte kommer att användas, men vi resonerar så att better safe than sorry, allt som inte kommer till användning får ju följa med hem igen. Jag är en person som gillar att vara förberedd och om jag kommer på att jag vill ha eller behöver något så vill jag att det finns till hands. Har till exempel alltid extra strumpor & ett ombyte med mig i princip vart jag än åker i vanliga fall också. Jag kan också lätt fastna i tankar på att jag vill ha någonting specifikt och negga ner mig lite om jag inte kan få det, så varför inte vara på den säkra sidan. Vi har ju bil och det är ju inte så att någonting kommer att ligga i vägen i bilen heller, så det är ingenting som kan ta skada av att vi har med oss "för mycket".
 
Bebis del i BB-väskan:
  • 1 set kläder strl 50
  • 1 set kläder strl 56
  • Pyjampas
  • Filt
  • Snuttefilt
  • Napp
  • Overall att åka hem i
  • Tunn mössa
  • Tjock mössa
  • Vantar mot riv
  • Babyskydd
Vi packade ur blöjor och rumpsalva då vi fick höra att det finns att få på sjukhuset. :)
 
 
 
Min del i BB-väskan:
  • Myskläder två ombyten
  • Amningslinnen
  • Schampo, balsam, duschkräm & deo
  • Hårsnoddar
  • Läppbalsam
  • Amningsbh:ar
  • Amningsinlägg (mot läckage)
  • Amningskupa
  • Bröstvårtskräm
  • Stora trosor
  • Stora bindor
  • Tofflor
  • Mina band till CTG:n jag fick förut
Oj vad jag blev bombarderad med kommentarer om bindorna när jag la upp på instagram - det var minsann galenskap att ta med för man behöver absolut förlossningsbindorna på BB & de är bäst och så vidare. Men jag har hört flera personer som tycker att de är fruktansvärt obekväma och att de hellre har egna och byter oftare. Jag vet med mig att jag lätt kan störa mig på en sån sak som en stor, jobbig blöja så att jag väljer att packa ner och används de så används de och används de inte så åker de med hem igen. Inte värre än så.
 
 
Jespers del i BB-väskan:
  • Kläder två ombyten
  • Duschtvål & deo
  • Laddare till bådas telefoner
  • Portabel högtalare
  • Tofflor
  • Tandborstar och tandkräm
Jespers del har det inte blivit någon bild på. Det roligaste var att jag hade skrivit upp myskläder två ombyten - och Jesper ba: va, måste jag ha mjukisbyxor, kan jag inte få ha jeans!? Haha! Vi är så galet olika på den fronten, jag skulle ALDRIG frivilligt ha jeans på mig i ett sånt läge.
 
Snacksdelen i BB-väskan:
 
  • Vattenflaska
  • Matlådor
  • Bubbelvatten, läsk, festis
  • Godis
  • Mannafrutti & risifrutti
  • Tuggummi
  • Mögelost
  • Brie
  • Ölkorv
  • Smörgåsrån
  • Digestive
  • Snus
Även här har folk åsikter, men liksom, om vi inte äter upp detta så kan vi väl ta hem det igen, eller? Jag tror att det är superviktigt under och innan förlossningen att försöka göra sitt bästa för att vara utvilad och uppladdad, trötthet och hunger är inte ultimat i kombination med stor ansträngning och smärta. Och jag vill verkligen säkerställa att ha alla förutsättningar för att må så bra jag kan, och blir jag sugen på något så finns det till hands! :)
 
 
Det ser kanske mycket ut men allt får plats i tre ganska små väskor. Tipp topp! Vi är laddade och peppade nu! :)

Gravid, Vardag

Vad har jag tröttnat på med graviditeten?

Alltså, idag går jag in i vecka 40 och ska jag vara ärlig så älskar jag fortfarande att vara gravid. Jag är absolut så redo man kan bli för att föda och längtar efter att få träffa vår bebis - han eller hon får gärna komma idag om han eller hon vill - men jag är inte less på att vara gravid. Jag trivs superbra med min gravidkropp, jag tycker att det är mysigt, jag känner mig vacker, jag tycker att det är fint att ha kontakt med bebisen i magen. Visst har jag lite krämpor och är trött som tusan, men inte värre än så.
 
Men en sak är jag superklar med. Superklar. Och det är att alla vet bäst. Jag ÄLSKAR ju att prata graviditet, förlossning och bebis och lyssnar gärna på andras berättelser och erfarenheter, men det finns så många som tror att de vet hur det ska vara och bli för just MIG, och det verkar finnas så många som inte verkar förstå att graviditeter och förlossningar och första tiden kan vara så otroligt olika för olika personer och familjer. Det här börjar ju redan så fort man går ut med att man är gravid, och folk frågar hur man mår och så vidare. Jag har ju mått kanon och älskat att vara gravid, och då har man fått höra sedan dag ett att "vänta du bara, lilla gumman, du kommer också att ledsna". Jag har ju heller inte gått upp så mycket i vikt eller känt mig stor eller tung, det har också varit "vänta du bara"-mentalitet kring det. Vänta du bara, du kommer att känna dig så stor och tung i vecka x. Vänta du bara tills du får revbenssparkarna. Vänta du bara tills ditten och datten. Nej, hörni, jag känner mig fortfarande inte stor och tung, och jag är fortfarande inte tvärless. Bara för att det har varit på ett visst sätt för just dig/din partner behöver inte betyda att det är så eller kommer att bli för mig & oss.
 
Alltså, den här lilla gumman-mentaliteten stör mig något enormt! Att folk talar om för en att det där kommer du inte att behöva/det där kommer vara det sista du tänker på/det där kommer att vara det bästa och så vidare. Jag uppskattar ju att höra andras erfarenheter, men kom gärna ihåg att det är DIN erfarenhet, DIN upplevelse och DIN uppfattning, och tro inte att det betyder att det är ett faktum för alla eller att ditt sätt passar just mig. Och problemet är ju lite att tidigt i den första graviditeten eller före den första förlossningen så kan man ju inte riktigt ge svar på tal heller utan vill vara öppen och ödmjuk inför att ja, så kanske det blir. Man känner liksom inte att man har någon rätt att svara att det kan vara annorlunda för mig, för jag har ju ingen aning om vad jag pratar om uppenbarligen (enligt andra).
 
Det jag tycker är så jobbigt med hela den här biten är att jag känner att min upplevelse förminkas. Att någon annans uppfattning är mer rätt eller mer värd än min. Att någon annan vet bättre vad jag kommer att känna och uppleva. Minns det så tydligt i mitten av graviditeten när jag fick frågan om hur jag mådde och jag mådde bättre än någonsin i princip och fick "vänta du bara" slängt i ansiktet. Jaha, är din/din partners upplevelse av hur en graviditet mer värd/mer rätt än min för att du/hon har varit gravid några veckor längre? Hur vet du att min graviditet kommer att kännas på samma sätt? Jag kände mig liksom förminskad och nästan lite kränkt, som att min upplevelse inte riktigt räknades.
 
Därför tycker jag att det ska bli skönt att verkligen ha genomgått en hel graviditet, och kunna känna och säga hur det har varit för mig utan att känna mig förminskad för att jag minsann inte vet hur det kommer att bli längre fram. Att genomgå en förlossning för att slippa få diverse lektioner i hur det kommer att kännas, vad jag kommer att vilja ha och behöva.
 
Sen förstår jag att detta bara är början - det här med att veta bäst gäller väl bebisar och barn i allmänhet. Men jag ska våga stå på mig och komma ihåg att det bara är olika personers upplevelser och att min egen är minst lika mycket värd.
 
 

Gravid, Vardag

Vårt älskade golv! ♥

Alltså, vi ritade ju huset själva och vi har fattat ALLA beslut gällande ALLT ner till minsta detalj. Ändå tyckte jag att golvet var det absolut svåraste av allt!
 
Jag letade, letade och letade golv i typ tre månader. Vi var runt på massa olika butiker och byggvaruhus och scannade nätet och försökte hitta det perfekta golvet. Jag fick nästan panik i slutet när jag insåg att snart måste golvet beställas och jag kommer ALDRIG att bli nöjd för jag kommer aldrig att hitta det rätta golvet. Vi ville ha ett enstavigt golv, parkett i bra kvalitet, och en kall ton. Inte för ljust men inte för mörkt. Alla parkettgolv i princip i ek har ju en väldigt varm ton. Och de enda golvet med rätt ton för oss som vi kunde hitta var laminat...
 
Till slut hittade jag ett golv på nätet som såg för vackert ut för att vara på riktigt. Parkett, enstav, kall ton. Precis vad jag ville ha. Men vi hade tittat på hur många golv från till exempel Kährs som helst, som såg jättefina ut på nätet och inte alls var fina (enligt oss) i verkligheten ändå, så jag fick inte allt för höga förhoppningar. Hur som helst så mailade jag leverantören och frågade om de kunde skicka ett golvprov från Finland, eftersom golvet är finskt och de inte har några återförsäljare i Sverige såvitt jag vet. Och JA, det kunde de! Golvprovet kom och det såg lika fantasiskt ut i verkligheten. Äntligen, vi hade hittat rätt. Och det var SÅ värt allt letande! Vi är så himla nöjda. Golvet gör ju extremt mycket för helhetskänslan i huset också.
 
Golvet kommer från Parla och heter Ek Chalet Tundra. ♥
 
 

Bygga hus, Vardag

Gravid vecka 39 ♥

Vecka 39 är här! 11 dagar kvar till beräknad födelse av vårt barn. Herrejösses, vad fort det har gått. Vilken häftig resa. Vilken fantastisk graviditet. Vilken lycka. Tack, universum! Nu känner vi oss faktiskt redo och längtar efter vår lilla skrutt. Men ingen stress ännu. Han eller hon (gud så spännande det ska bli att snart få se vem det är som gömmer sig där inne) får komma precis när han eller hon är redo.
 
Jag är fruktansvärt, orimligt trött nu. Fast egentligen är det ju inte orimligt alls, det förstår jag ju. Jag skapar ett barn, min kropp laddar inför en förlossning. Det är ju helt naturligt att vara trött, det är bara det att JAG inte riktigt kan varva ner, acceptera och slappna av. Jag är lite ledsen över det faktiskt, och inser ju att jag kommer att ångra att jag inte tillåtit mig själv att vila mer, koppla av mer, och njuta mer av att FÅ bara ta det lugnt. Jag håller alltid på och far runt, städar, tvättar, diskar, handlar, lagar mat, sorterar, vill vara produktiv hela tiden. Jag kan liksom inte varva ner. Men det är bra att Jesper i allafall slänger ner mig i soffan ibland och typ tvingar mig att ta det lugnt. Han är helt fantastisk, vill gråta av lycka för att han är min och att vårt barn får lyckan att ha honom som pappa. Världens bästa man.
 
Så en av anledningarna till min trötthet är att jag inte tar det lugnt utan ska göra saker hela tiden, den här veckan har jag varit borta hemifrån länge minst tre dagar och varit jäkligt aktiv. Och när jag har varit hemma så har jag fixat med grejer hela tiden. Blir ju så trött när jag är borta & gör för mycket att jag typ vill gråta men känner mig ju så duktig. Älskar ju att vara produktiv och göra saker. Men graviditeten är ju så förhållandevis kort, tänk om jag bara kunde tagga ner lite. En annan anledning är att jag inte sovit så kvalitativt, Jesper har nämligen plogat snö på nätterna typ hela veckan och jag HATAR att gå och lägga mig utan honom, vilket har resulterat i att jag har tittat på serier till jättesent och sen somnat i soffan och sen vaknat efter alldeles för lite sömn. I natt vaknade jag flera gånger och funderade på att gå till sängen men tänkte att äh, han kommer nog snart, jag ligger kvar. Klockan 07 gick jag upp, från soffan. Inte legat i sängen alls detta dygn med andra ord.
 
Men en sak var helt magisk och knasig, jag vaknade en gång i morse av ett bebisskrik. Alltså det var så otroligt verkligt att jag fick en chock och ba - men VA, bebis är ju kvar i magen VÄL!?? Och ja, det var en dröm. Så himla häftigt att man kan drömma så verkligt. Det kändes naturligt i alla fall och jag antar att kroppen och hjärnan förbereder sig lite. Jag längtade såklart ännu mer då. ♥  tänk att snart är vår unge här, ute, och skriker på riktigt.
 
Annars mår jag bra, svullnaden är under kontroll och likaså de små smärtorna i kroppen. Nemas problemas. Förvärkarna kommer lite då och då men har varit rätt lugna de senaste dagarna. Det är väldigt spännande, när som helst kan vi bli föräldrar.
 
 

Gravid, Vardag

Bildbomb två - färdigt för inflytt

Delade upp bildbomben i två inlägg, här kommer fler bilder från dagen då vi fick godkänt för att flytta in. ♥
 
 

Bygga hus, Vardag

Bilder klart för inflytt!

Här kommer en liten bildbomb från när huset blev färdigt för inflytt. ♥
Vilken känsla det var att få bjuda på fika i sitt egna hus när kommunen & besiktningsmannen & byggfirman kom!
 
 

Bygga hus, Vardag

Gravid vecka 36-38 ♥

I och med flytten har vi inte haft internet på ett tag, men nu har Jesper fixat! Veckorna flyger förbi och nu är vi redan i vecka 38 och bebis kan komma när som helst, helt otroligt! ♥
 
Under vecka 36 fick jag jätteont i mina finger- och tåleder på grund av svullnaden (det kom nog lite tidigare också). Mina fötter har varit heeeeeelt groteskt svullna, och det har hållt i sig. Nu är det faktiskt lite bättre, antagligen mest eftersom Jesper är världsbäst och (förutom att retas) lägger upp mina fötter i högläge i tid och otid och lägger kuddar under mina fötter i sängen. Utöver det så var jag otroligt stressad under vecka 36 eftersom allt inte var klart med lånet och så, så jag kunde inte riktigt slappna av. Det var otroligt skönt när det blev klart och vi bara kunde slappna av lite. Dock har hantverkarna fortfarande inte åtgärdat felen från besiktningen, och bristen på engagemang gör mig riktigt irriterad när jag uttryckt att jag VERKLIGEN vill att de ska bli klara innan bebisen kommer. Men, jag försöker ta det lugnt och tänka att allt har sin tid.
 
Under vecka 37 fortsatte förvärkarna komma med jämna mellanrum, så himla spännande och häftigt! En natt hade jag 8 stycken värkar på mindre än en timme, de höll i sig i 20-45 sekunder ungefär. Men jag trodde ändå inte att det var någonting på gång, det gjorde inte tillräckligt ont. Spännande ändå dock, och vi pratar om förlossningen här hemma typ varje dag. Vi känner oss väldigt peppade och redo, det ska bli spännande och vi längtar såklart efter att få träffa mini.
 
Nu under vecka 38 har jag inte riktigt haft samma typ av förvärkar, men jag har ont väldigt ofta, det ilar och molar nedåt. Jag blir också ännu tröttare med tiden, jag märker att kroppen laddar inför förlossningen både genom att jag vill äta mycket och måste vila mer. Och dessa smärtor och känningar. Det känns i kroppen att det är någonting på gång, och jag tror ju att vår bebis vill komma innan BF. Men jag vet ju att vissa andra också känner såhär och ändå går över tiden två veckor, så jag försöker hålla sinnet öppet för att det kan bli så också.
 
Jag var ute och gick en timme med pappa och hundarna här om dagen, och då fick jag ont i höften/benet. Jag beskrev det som att det kändes som att man skulle kunna plocka av benet som man kan göra på en barbiedocka, alltså typ häkta loss höftkulan, haha! Det har också strålat ner i höfterna och låren en del. Så jag börjar helt klart känna av att jag är gravid på ett annat sätt än tidigare, men jag tycker fortfarande att det är mysigt och jag trivs.
 
En annan sak som har blivit både bättre och sämre är sömnen! Jag sover mycket bättre, säkert för att mycket är klart med huset och så, men däremot är kroppen tyngre (jag har gått upp nästan 12 kg nu) och det gör ont i höften om jag ligger på samma sida för länge, så jag får vända på mig. Och ibland får jag lägga en kudde liksom lite bakom mig så att jag ligger halvt på rygg med stöd bakom, för att avlasta höften.
 
 

Gravid, Vardag

Vårt fantastiska kök! ♥

Alltså, jag älskar vårt kök! ♥
 
Trivs så himla bra i det, det är så himla fint och det är dessutom bra att jobba i. Stora bänkytor och massor av lådor. Älskar också att sitta vid köksön.
 
Känns så fruktansvärt tråkigt att de ska komma och riva ut det snart... de måste ju ta bort bänkskåpen för att ta fuktprov i golv och väggar och byta parketten... Så jäkla tråkigt. Men de ska låta bänkskivan sitta kvar för att påverka så lite som möjligt. Jag vet ju att det kommer att bli bra i slutändan men jag vill inte, det känns så fruktansvärt tråkigt bara. Men nu försöker jag att inte tänka så mycket på det, det blir som det blir och det blir bra när det är klart! Vi har packat upp allting ändå och börjat handla massa mat. Vi måste ju leva under tiden vi väntar. Hoppas bara inte att de ska hålla på precis när vi kommer hem från BB med vår bebis. Då vill man vara ifred och fokusera på helt andra saker.
 
 

Bygga hus, Vardag

Tvättstugan

Tvättstugan är inte helt klar - här är bilder innan städning så det är bättre nu, men det ska fortfarande göras lite saker. MDF-skivorna ska målas in och det ska sättas skjutdörrar framför värmepumpen. Vi valde att bygga med skivor istället för täcksidor för att bänkskåpet på den sidan är utbyggt med distanser, för att det är vattenfilter och lite rör bakom. Så nu är det bara att plocka ur lådorna så kan man mecka med det om det behövs. Vi har tre bänkskåp med lådor, det kommer att bli plats för bebisens blöjor och diverse (vi ska ha skötbädd på bänken), samt tvättmedel och sånt. Sen finns det ett städskåp och ett linneskåp.
 
 

Bygga hus

Vi har flyttat in!

ÄNTLIGEN kan jag uppdatera med lite bilder på huset. ♥
Vi flyttade in i tisdags förra veckan, det känns helt fantastiskt! Dock är det en del grejer som ska åtgärdas för att slutbesiktningen ska bli godkänd, men det får hantverkarna komma och göra fast vi bor här.
 
Här kommer en bildbomb från näääästan färdigt hus, dagarna innan städ & slutbesiktning.
 
 

Bygga hus